Ett av mina favoritforum

Forumet Smoking Lounge, en mötesplats för folk som gillar steampunk och dieselretro >>>

Roman nr 2: “Iskriget”

Som jag skrivit tidigare har jag två romaner klara. Den som just nu ligger som nr 2 i publikationsordning är Iskriget, ett skugghistoriskt äventyr som utspelar sig på sydkontinenten Alba. Den tillhör subgenren dieselpunk, med 1930-talsteknik, stora dunkande maskiner och maktkamper mellan hårda stater. Här är ett stämningsskapande smakprov.

Runt Fredriksborg var luften så förorenad av kolröksdis att endast ljusstarka stjärnor syntes, men här ute var himlavalvet en spektakulär syn – men också en kylslagen upplevelse, åtminstone om man stod i det fria. Jag lutade ryggen mot det räcke som omgav jaggernauten Lady Margarets takdäck och såg uppåt mot den främmande natthimlen. Andra stjärnbilder lyste här än över Europa, många med prosaiska namn som Ugnen och Sextanten.

Den bittra röken från fordonets skorsten förmörkade ett bandformat segment av skyn. De stora hjulen mullrade när deras långa ståldubbar slog ner i isen och med fast grepp drev farkosten framåt. Akteröver slamrade jaggernautens godssläpvagn. Oväsendet hade gjort det svårt att sova. Efter någon timme i kojen med en bok hade jag givit upp och beslutat mig för att sträcka på benen. På väg till takdäcket hade jag passerat förbi matsalen som tog upp stora delar av passagerarsektionens övervåning. Där fanns fler som hade svårt att sova i bullret. En grupp spelade kort och baren gjorde nog goda affärer.

“Spiran och staven” i slutfasen

Min första roman, Spiran och staven, befinner sig nu i slutfasen av produktionen. Layoutaren Nisse Lindström mekar med de kartor som är ett obligatorium i fantasyromaner nuförtiden. Berättelsen utspelar sig i regionen Vidonia på planeten Gondica, den värld som beskrivs i mitt rollspel med samma namn. Här följer första sidan, där läsaren möter huvudpersonen Räven, vars uppdrag blir att återställa sitt hemlands självständighet. Frågan är huruvida det är möjligt och, om svaret på detta är ja, på vilka sätt? Vad är en frihetskämpes plikt egentligen?

I krig är gryningen lugnet före eldstormen. Denna dag steg Räven upp tidigare än så. En stund därefter såg tjänarinnan Lara, på väg till furstens sovgemak med morgonvardsbrickan, en spenslig tonåring med lykta i handen löpa uppför kärntornstrappan.

En salt vind från havet sköljde över Rävens ansikte och stökade i det röda håret. Österut förebådade den blå vandringsstjärnan Cærulea soluppgången. Hon och den snabba månen Velox, spred svagt skimmer över trakten. En knekt på post vankade runt den krenelerade murkanten; hans främsta plikt var att slå larm om brand bröt ut i stadens mörka gytter.

»Ljus och frid, ers nåd.«

»Ljus och frid, knekt. Något att berätta?«

»Allt är som vanligt.«

Räven släckte lyktan och ställde sig vid det mässingsteleskop som siktade mot belägringshärens huvudläger. Blicken vandrade över kransen av lägereldar som löpte runt staden bortom befästningsverken. Nu var det bara att vänta.

Snart färgades östra himmelsranden grå och rosa. Några små moln skimrade i brandgult. Knekten hissade stadens vita fana med fursteättens svarta pansarnäve och ropade: »Ljus över furst Ekrit!«

Räven svarade med de ord seden föreskrev: »Ljus över honom!«

En trumpetfanfar svarade från borggården. Knektar marscherade ur kasernen och släpade fram ett jättelikt grått tygsjok. En eld flammade upp – det var dags att fylla citadellets ballong med hetluft. Varje förmiddag vinschade man upp den till tvåhundra stegs höjd varefter dess spejare följde fiendens göranden och låtanden med kikare.

Solskivan trädde fram och spillde guldljus över fiendelägrets tältrader, avgränsade av blåvitrandiga flaggor. Torntaket var Viketuns högsta punkt och gav Räven milsvid utsikt. Staden låg vid en avlång slätt mellan bergen och havet. Tjugo dagar hade förflutit sedan nyårsdagjämningen, så grönska bredde ut sig på potatisfälten. Rävens riktade teleskopet mot en kulle i nordöst, där blårockade kanonjärer laddade tre belägringsmörsare. Genom linsen kom platsen så nära att det gick att följa varje knekts arbete. Samtidigt framstod de som små och omänskliga och därför lättare att hata.

Neobloggen intervjuar mig

Frågor och svar om mina pågående projekt >>>

Kabul changed my mind

Det engelska uttrycket “changed my mind” brukar för det mesta tolkas idiomatiskt. Men två år efter hemkomsten från Afghanistan har jag kommit att se ovanstående rubrik som ett bokstavligt påstående. Sex månader i Kabul förändrade mig mer än jag hade kunnat föreställa mig.

Något som påverkades var mitt författarskap. Innan jag for hade jag skrivit klart två romaner, Iskriget och Spiran och staven. I halvklart skick fanns romanen Pandora, ett skugghistoriskt spionäventyr, och rollspelet Wolframfästet, en mörk science fantasy-framtid där målet var att rädda mänskligheten från att dö ut.

Jag har nu kommit till insikten att jag inte kommer att skriva klart dem, helt enkelt därför att mitt sätt att skriva idag är så annorlunda än pre-Kabul. Jag kan inte återskapa de tankar jag en gång hade angående dem. Jag har försökt, men det slutar bara med att jag stirrar surt på några enstaka meningar jag har klämt ur mig. Och varför slösa tid på att trampa i ett “skrivandets stiglösa sumpmark” när jag kan “köra över torra slätter” i andra litterära skapelser.

Vad hände då med mig i Kabul? Jag kan inte peka på X eller Y, men jag har försökt summera mina erfarenheter i litterär form i några noveller. Här kommer ett översatt utdrag ur Dust som säger en hel del.

Vad fick mig att fara till Ariana? Något enkelt svar har aldrig funnits. Men jag minns hur jag bortom de skyddande murarna såg ruiner och tiggare, vanställda och krigare. Om min insats, hur liten den än må vara, kan leda till en anständigare tillvaro för dessa människor så är den mödan värd. Ty varför ska jag inte ta på mig en del av världens elände? En lyckosam födsel har gett mig ett gott liv, men därmed ansvarar jag också för att göra något väsentligt med det och en dag ska jag stå till svars för hur jag har använt dessa dyrbara dagar som någon gav mig utan att fråga.

En spelvärld blir till

Spelvärldar föds på märkligaste sätt. År 2006 läste jag i ett sammanhang utan spelanknytning ett par rader av poeten lord Tennyson:

Come, my friends,
’Tis not too late to seek a newer world.
Push off, and sitting well in order smite
The sounding furrows; for my purpose holds
To sail beyond the sunset, and the baths
Of all the western stars, until I die.

Det är Odysseus som talar. På sin ålders höst sitter han i kungsgården på Ithaka och drömmer om en sista havsfärd innan han dör. Jag letade upp hela poemet på Wikicommons. Efter läsningen började mina tankar dansa:

Det där bör jag kunna göra något spelmässigt av. Tänk på Björn Landströms vackra bilder på forngrekiska uppfattningar av jordens form. Fast bronsåldersgreker saknar civilisation. Hellenismen är en epok med större intellektuell lyskraft. Alexander den store och upptäcktsfärder på världshavet. Grekerna såg nog på världshavet som vi ser på världsrymden. Fantasy som antik science fiction. Där har jag det! Let’s go! Big bang för spelvärlden Okeanos.

Två rollspelsbloggar

Två bra rollspelsbloggar som jag brukar besöka:

Krilles Rollspelssmedjan

Piruett

Hellenistiska sjöfarare

Under antiken genomförde många djärva män från Medelhavsvärlden långa upptäcktsfärder runt Afrika – kallat Libya av grekerna – och Europa. I samtliga fall seglade man längs kusterna. Några resor har dokumenterats i skrifter som bevarats för eftervärlden. Skeppet Keraunos i Saga Okeanos är därför en del av en månghundraårig tradition. Man kan se henne som hellenistisk technofiction.

Här är fyra imponerande upptäcktsresor som är kända under kung Alexanders tid.

Cirka 600 f.Kr. lät farao Necho II sända en fenicisk expedition runt Libya medurs. Seglatsen tog minst 2½ år. Den grekiske historikern Herodotos, som levde cirka 450 f Kr, avfärdar allt det här som en skröna, eftersom det sägs att när fenicierna seglat långt söderut, stod solen i norr mitt på dagen istället för i söder.

Sataspes var en persisk sjöfarare och kavalleriofficer. Cirka 480 f.Kr. befallde perserkungen Xerxes honom att segla runt Libya medurs. Han fullbordade dock inte resan, utan vände om innan han nått Herakles’ stoder. Under resan mötte han gorillor och beskrev dem vid sin hemkomst.

Annon från Karthago ledde cirka 450 f. Kr. en upptäcktsresa söderut längs Libyas västkust bortom Herakles’ stoder till ett fjärran rökspyende berg, den vulkan som idag kallas Mont Kamerun. Hans reseskildring finns i grekisk översättning. Den är kryddd med falska geografiska fakta, antagligen för att förvilla grekiska efterapare. Handelsvägarna med guld från Västafrika stod ju på spel.

Cirka 325 f.Kr. seglade greken Pytheas runt Pretannike (de brittiska öarna). Han har beskrivit polarhavets istäcke, midnattssolen och det fjärran bergslandet Thule i den omtyckta reseskildringen På världshavet.

Kabul-minnen: ärr blir text

Augusti 2008 till februari 2009 arbetade jag i Kabul som civil pressofficer på ett EU-kontor: EUPOL, vilken hjälper det afghanska inrikesministeriet med att utveckla en modern polisstyrka och ett domstolsväsen som tillämpar västerländska rättsprinciper.

Jag levde sex månader i en krigszon. Varannan eller var tredje vecka hörde jag en bilbomb explodera så att fönsterrutorna skallrade. Några enstaka gånger var det skottlossning inom hörhåll. Närmare än så kom inte kriget, men det var nära nog. För fienderna gjorde ingen skillnad på civila eller militära, på västerlänningar eller afghaner. De dödade urskillningslöst när de slog till. Och de dräpte betydligt fler av sina landsmän än av oss främlingar. Ett bittert krig som förgiftade hela samhället.

Det tog sin tid att landa efter min “end of mission” för två år sedan. Jag ska inte här orda om krigsveteranens vardagsvedermödor. De är alltför privata. Men i höstas hände något. Jag satte mig en dag vid datorn och började skriva om vad jag upplevt. Skrämmande minnen blev till en novell: Dust. Och en till: The Road. Jag byggde snabbt en främmande värld: “kontinenten” The Rim, science fantasy snarare än science fiction. Här finns det bergiga krigshärjade Ariana, det koloniserade låglänta Hinterlands, the Road (en stenlagd motsvarighet till Nilen som korsar Hinterlands) och the Road Marshals.

Jag har försökt gestalta kontrasten mellan civilisation och krig, mellan modernitet och dess motsats, mellan Nordeuropa och Hindukush, mellan att vara oss och att vara dem. Jag skrev novellerna på engelska, helt enkelt därför att detta var det språk med vilket jag upplevde Afghanistan. (Tack vare den tid jag har bott i USA och Indien och tack vare min engelskspråkiga hustru är engelska lika nära mitt hjärta som den svenska jag föddes med.)

Nu är frågan: vad kommer härnäst? Ska jag få tid och ork att skriva en hel novellsamling? Eller ska jag nöja mig med att försöka få dem publicerade någonstans, i någon amerikansk tidskrift?

To boldly sail where no Greek has sailed before

»Okeanos, det outforskade världshavet. Detta blir skeppet Keraunos’ jungfruresa, att på konung Alexanders befallning utforska främmande platser, att finna mystiska varelser och skatter, att segla dit ingen har seglat förr.«

I rollspelsbranschen talar man för närvarande en hel del om old-school, det vill säga rollspel som söker upp de idéer som fanns i branschen under guldåldern på 1970- och 1980-talen. Spelen dåförtiden var rakt på sak: äventyrarna äventyrade för att det var kul, det utforskade märkliga platser, bekämpade otäcka monster och löste kluriga mysterier. Lättsam spänning.

När jag började meka med Saga Okeanos för några år sedan stod min håg åt samma håll. Jag ville skapa en kampanjvärld där det är lätt för spelledaren att skapa äventyr som kan spelas på några timmar och lika lätt för spelarna att orientera sig i vad för slags värld deras rollpersoner äventyrar i. Jag klev in i populärkulturens rekvisitaförråd och lät mig inspireras av bland annat Ray Harrihausens sjöfararfantasyfilmer från 1950- och 1960-talet, Leigh Bracketts science fantasy-noveller, den antikvåg som har dykt upp i både TV och film under det gångna årtiondet (Rome, Troja, Alexander, m fl) och Star Trek (främst inkarnationerna Next Generation och Voyager).

Om jag sätter på mig “hellenistiska glasögon” så är det okända världshavet bortom Herakles’ stoder jämförbart med världsrymden för oss: ett vidsträckt tomrum med mystiska platser värda att utforska. Detta blev spelets grundidé: spelarrollerna är besättningsmän på skeppet Keraunos, skickat av kung Alexander att lösa gåtan vad som hände med Atlantis. Så snart de lämnar Medelhavet seglar de in i det fantastiska okända, där inget är sig likt. “Here be monsters”, som det kunde stå på urgamla kartor. Spelarrollerna möter både monster och mysterier — och världen ser inte ut som de trott.

Spelmotorn blir samma som i Tomas Arferts rollspel Saga, även om färdigheter och magi ser annorlunda ut för att passa i den antika miljön. Det är ett lättanvänt oldschool-system.