Ett av mina favoritforum

Forumet Smoking Lounge, en mötesplats för folk som gillar steampunk och dieselretro >>>

Advertisements

Roman nr 2: “Iskriget”

Som jag skrivit tidigare har jag två romaner klara. Den som just nu ligger som nr 2 i publikationsordning är Iskriget, ett skugghistoriskt äventyr som utspelar sig på sydkontinenten Alba. Den tillhör subgenren dieselpunk, med 1930-talsteknik, stora dunkande maskiner och maktkamper mellan hårda stater. Här är ett stämningsskapande smakprov.

Runt Fredriksborg var luften så förorenad av kolröksdis att endast ljusstarka stjärnor syntes, men här ute var himlavalvet en spektakulär syn – men också en kylslagen upplevelse, åtminstone om man stod i det fria. Jag lutade ryggen mot det räcke som omgav jaggernauten Lady Margarets takdäck och såg uppåt mot den främmande natthimlen. Andra stjärnbilder lyste här än över Europa, många med prosaiska namn som Ugnen och Sextanten.

Den bittra röken från fordonets skorsten förmörkade ett bandformat segment av skyn. De stora hjulen mullrade när deras långa ståldubbar slog ner i isen och med fast grepp drev farkosten framåt. Akteröver slamrade jaggernautens godssläpvagn. Oväsendet hade gjort det svårt att sova. Efter någon timme i kojen med en bok hade jag givit upp och beslutat mig för att sträcka på benen. På väg till takdäcket hade jag passerat förbi matsalen som tog upp stora delar av passagerarsektionens övervåning. Där fanns fler som hade svårt att sova i bullret. En grupp spelade kort och baren gjorde nog goda affärer.

“Spiran och staven” i slutfasen

Min första roman, Spiran och staven, befinner sig nu i slutfasen av produktionen. Layoutaren Nisse Lindström mekar med de kartor som är ett obligatorium i fantasyromaner nuförtiden. Berättelsen utspelar sig i regionen Vidonia på planeten Gondica, den värld som beskrivs i mitt rollspel med samma namn. Här följer första sidan, där läsaren möter huvudpersonen Räven, vars uppdrag blir att återställa sitt hemlands självständighet. Frågan är huruvida det är möjligt och, om svaret på detta är ja, på vilka sätt? Vad är en frihetskämpes plikt egentligen?

I krig är gryningen lugnet före eldstormen. Denna dag steg Räven upp tidigare än så. En stund därefter såg tjänarinnan Lara, på väg till furstens sovgemak med morgonvardsbrickan, en spenslig tonåring med lykta i handen löpa uppför kärntornstrappan.

En salt vind från havet sköljde över Rävens ansikte och stökade i det röda håret. Österut förebådade den blå vandringsstjärnan Cærulea soluppgången. Hon och den snabba månen Velox, spred svagt skimmer över trakten. En knekt på post vankade runt den krenelerade murkanten; hans främsta plikt var att slå larm om brand bröt ut i stadens mörka gytter.

»Ljus och frid, ers nåd.«

»Ljus och frid, knekt. Något att berätta?«

»Allt är som vanligt.«

Räven släckte lyktan och ställde sig vid det mässingsteleskop som siktade mot belägringshärens huvudläger. Blicken vandrade över kransen av lägereldar som löpte runt staden bortom befästningsverken. Nu var det bara att vänta.

Snart färgades östra himmelsranden grå och rosa. Några små moln skimrade i brandgult. Knekten hissade stadens vita fana med fursteättens svarta pansarnäve och ropade: »Ljus över furst Ekrit!«

Räven svarade med de ord seden föreskrev: »Ljus över honom!«

En trumpetfanfar svarade från borggården. Knektar marscherade ur kasernen och släpade fram ett jättelikt grått tygsjok. En eld flammade upp – det var dags att fylla citadellets ballong med hetluft. Varje förmiddag vinschade man upp den till tvåhundra stegs höjd varefter dess spejare följde fiendens göranden och låtanden med kikare.

Solskivan trädde fram och spillde guldljus över fiendelägrets tältrader, avgränsade av blåvitrandiga flaggor. Torntaket var Viketuns högsta punkt och gav Räven milsvid utsikt. Staden låg vid en avlång slätt mellan bergen och havet. Tjugo dagar hade förflutit sedan nyårsdagjämningen, så grönska bredde ut sig på potatisfälten. Rävens riktade teleskopet mot en kulle i nordöst, där blårockade kanonjärer laddade tre belägringsmörsare. Genom linsen kom platsen så nära att det gick att följa varje knekts arbete. Samtidigt framstod de som små och omänskliga och därför lättare att hata.

Kabul changed my mind

Det engelska uttrycket “changed my mind” brukar för det mesta tolkas idiomatiskt. Men två år efter hemkomsten från Afghanistan har jag kommit att se ovanstående rubrik som ett bokstavligt påstående. Sex månader i Kabul förändrade mig mer än jag hade kunnat föreställa mig.

Något som påverkades var mitt författarskap. Innan jag for hade jag skrivit klart två romaner, Iskriget och Spiran och staven. I halvklart skick fanns romanen Pandora, ett skugghistoriskt spionäventyr, och rollspelet Wolframfästet, en mörk science fantasy-framtid där målet var att rädda mänskligheten från att dö ut.

Jag har nu kommit till insikten att jag inte kommer att skriva klart dem, helt enkelt därför att mitt sätt att skriva idag är så annorlunda än pre-Kabul. Jag kan inte återskapa de tankar jag en gång hade angående dem. Jag har försökt, men det slutar bara med att jag stirrar surt på några enstaka meningar jag har klämt ur mig. Och varför slösa tid på att trampa i ett “skrivandets stiglösa sumpmark” när jag kan “köra över torra slätter” i andra litterära skapelser.

Vad hände då med mig i Kabul? Jag kan inte peka på X eller Y, men jag har försökt summera mina erfarenheter i litterär form i några noveller. Här kommer ett översatt utdrag ur Dust som säger en hel del.

Vad fick mig att fara till Ariana? Något enkelt svar har aldrig funnits. Men jag minns hur jag bortom de skyddande murarna såg ruiner och tiggare, vanställda och krigare. Om min insats, hur liten den än må vara, kan leda till en anständigare tillvaro för dessa människor så är den mödan värd. Ty varför ska jag inte ta på mig en del av världens elände? En lyckosam födsel har gett mig ett gott liv, men därmed ansvarar jag också för att göra något väsentligt med det och en dag ska jag stå till svars för hur jag har använt dessa dyrbara dagar som någon gav mig utan att fråga.

En spelvärld blir till

Spelvärldar föds på märkligaste sätt. År 2006 läste jag i ett sammanhang utan spelanknytning ett par rader av poeten lord Tennyson:

Come, my friends,
’Tis not too late to seek a newer world.
Push off, and sitting well in order smite
The sounding furrows; for my purpose holds
To sail beyond the sunset, and the baths
Of all the western stars, until I die.

Det är Odysseus som talar. På sin ålders höst sitter han i kungsgården på Ithaka och drömmer om en sista havsfärd innan han dör. Jag letade upp hela poemet på Wikicommons. Efter läsningen började mina tankar dansa:

Det där bör jag kunna göra något spelmässigt av. Tänk på Björn Landströms vackra bilder på forngrekiska uppfattningar av jordens form. Fast bronsåldersgreker saknar civilisation. Hellenismen är en epok med större intellektuell lyskraft. Alexander den store och upptäcktsfärder på världshavet. Grekerna såg nog på världshavet som vi ser på världsrymden. Fantasy som antik science fiction. Där har jag det! Let’s go! Big bang för spelvärlden Okeanos.