Kärt barn har många namn: ukroni, skugghistoria, med mera

För närvarande utgör alternativa historiska skeenden en avsevärd andel av den science fiction som publiceras på engelska. Eftersom det handlar om amerikanska författare, tar berättelserna gärna sin avstamp i amerikanska inbördeskriget (“tänk om sydstaterna hade klarat sig bättre?”) eller andra världskriget (alla möjliga varianter, från utomjordingsinvasioner till tidsresor från nutiden).

En nordeuropeisk samhällsvetare (dvs sådana som jag) har lite annat perspektiv på vad som skulle vara intressanta alternativa skeenden att utforska. Jag har skrivit en roman av detta slag, Iskriget, och dess europeiska och amerikanska historia börjar avvika från vår redan i slutet av 1600-talet. Vilket gör att det 1940-tal den skildrar rymmer både bekanta och helt nya politiska företeelser: Frankrike och det habsburgska imperiet som dominerande länder i Europa, ett svagt England och därmed avsaknaden av USA, Sverige som en del av det tsarryska imperiet. Sådant där är kul att tänka ut och få att hänga ihop.

Denna subgenre har flera namn: allohistory, uchronia, alt hist. Ingen av dem blir riktigt bekväm på svenska. “Alternativ världshistoria” är långt, medan “ukroni” är obegripligt för utomstående. Jag läste nyligen en novell av den amerikanske författaren Benjamin Rosenbaum där han introducerade begreppet “shadow history”. Jodå, novellen handlade om en författare i en annan världshistoria som försökte föreställa sig vår (utan större framgång).

Hursomhelst, skugghistoria är ett uttryck som fungerar bra på svenska. Det ger mig känsla av en oskarp dallrande virtuell värld, en otydlig avbild av vår.

“Var é brudarna?” Kvinnliga äventyrare i Saga Okeanos

När jag föreläste om Saga Okeanos på Stockholms Spelkonvent i höstas, kom Dante med frågan: “Var é brudarna?” och undrade vilken plats kvinnor skulle ha på ett grekiskt oceanfarande skepp.

“Jo, det har jag redan tänkt ut”, sade jag och började sedan gå igenom mina idéer. Här följer de i en mer strukturerad form:

Antiken är en tidsålder där kvinnor har en underordnad roll inom hemmets fyra väggar i nästan alla samhällen. I några grekiska städer, t.ex. Athen, måste fria kvinnor hålla sig hemma nästan hela livet. Spartas kvinnor har dock rykte om sig att vara osedvanligt frimodiga; de avbildas slöjfria och deltar i delar av det offentliga livet, som på idrottsfester.

Men det hellenistiska kvinnoförtrycket får inte drivas alltför långt i Saga Okeanos-kampanjer, ty här ska det finnas plats för kvinnliga äventyrare. Lämpliga kvinnosysslor är läkare, spion, magiker, samt de två »yrken« som inga män kan ha: amazon och hetär. (Däremot vore det svårt att på ett trovärdigt sätt låta t.ex. grekiska, makedonska eller persiska kvinnor bli yrkesmilitärer, ämbetsmän eller sjömän.)

Amazon

I den hellenistiska legendfloran spelar amazoner (krigarkvinnor) kryddstarka roller. En amazon är nästan alltid från en fjärran plats, till exempel en skytisk mästerryttarinna från stäpperna nordost om Pontos (Svarta havet), en vithårig krigare från Germanias mörka skogar eller en svarthyad nomad från det solsvedda Libyas vildmark.

Hetär

Hetären (hetaira), den yrkesmässiga kurtisanen, har en respekterad ställning i den grekiska kulturen, delvis jämförbar med geishans i shogunatets Japan. En hetär tillhandahåller spirituellt kvinnligt sällskap mot betalning. Hon kan föra kvicka samtal, sjunga dans, skapa god stämning vid en bankett och värma sina uppdragsgivares bädd. Till skillnad från vanliga kvinnor kan en hetär dessutom röra sig fritt och obeslöjad på stadens gator.

En hetär kan bli till stor nytta i diplomatiska sammanhang. Därför vill expeditionsledaren gärna ha med en eller två, även om Keraunos’ befälhavare inte är glad över att ha så attraktiva kvinnor ombord.

För att komplicera saken rent språkligt, är ordet hetaira en könsneutral term som betyder kamrat. Alexanders hirdmän kallas också hetärer, helt utan sexuell anspelning.

Etruskiska

De etruskiska kvinnorna är kända för sin stora frihet i samhället. Därför är detta ett gott val om en kvinnlig rollperson ska vara hantverkare, fältskär, filosof eller magiker.

Spartiat

Grekiska kvinnliga äventyrare som inte är hetärer är förslagsvis spartiater, det vill säga medlemmar i Spartas krigiska överklass. Den stadens kvinnor är långt friare än de flesta andra grekiskor. De får bland annat ägna sig åt idrott och stridskonst, medan till exempel Athens respektabla kvinnor hålls inspärrade i något som närmast liknade harem. En spartiat ska, oavsett kön, vara korthuggen, kärv och aldrig visa fruktan.

En kvinnlig spartiat blir en utmärkt spion, eftersom hon kan bege sig till platser dit en man aldrig skulle få tillträde, samtidigt som hon är lika skicklig på att ta sig ur fysiska knipor som en vältränad karl. Hennes atletiska kroppsbyggnad kan dock bli iögonenfallande om den inte döljs av heltäckande klädsel.

Sparta har under det gångna halvseklet förlorat flera krig och är numera endast en spillra av sin forna storhet. Dess fria kvinnor och män har därför goda skäl att försöka undfly fattigdom och hopplöshet utomlands.

Äventyrare i Saga Okeanos

Den hellenistiska kampanjvärlden Okeanos är en plats där huvudrollerna spelas av osedvanligt dugliga personer, protagonister, vilka strävar efter att bli hjältar vars berömmelse sprids över Alexanders rike. Detta kräver mod och risktagande och många dör på vägen mot äran. Det gäller att försöka gestalta sin protagonist på ett tidsenligt sätt, att bygga den stämning som utmärker denna spelvärld.

Vad står en hjälte för?

De förindustriella civilisationerna fäster stor vikt vid hedersbegreppet på sätt som moderna människor ofta har svårt att begripa. En persons heder och ära, företeelser som definieras olika av olika ethnos (folkslag), är oerhört värdefulla och att angripa dem är ofta lika illa som att angripa personen rent fysiskt. Detta innebär också att en person är beredd att sätta liv, hälsa och egendom på spel för att värna sitt goda namn.

Oikouménes invånare är sålunda väldigt måna hur de framstår inför omvärlden och var folk tycker och tänker om dem. Ryktbarhet – kléos – leder till många fördelar, för att en känd och respekterad person får förmåner även av främlingar. Smutskastning kan vedergällas i domstol eller genom privat hämnd. Få skulle ju höja på ögonbrynen om en skitsnackare misshandlas av de han förtalat.

En av de värsta anklagelser som kan riktas mot en hellenistisk karl, särskilt om han tillhör en krigisk ethnos (t.ex. greker, perser, puner [=karthager]), är »du är feg«. Detta är en provokation som måste vedergällas på handfast sätt. Om en karl visar sig feg inför vittnen, slår detta omedelbart sönder hans rykte; han kommer att pikas och hånas för sviktande mod vid alla möjliga tillfällen.

Bland greker och makedonier går list, lömskhet och mod hand i hand. Krigaridealet representeras av både den svärdsskicklige Achilles och den sluge Odysseus. Det finns däremot inga större förväntningar på att en hjälte ska vara ridderlig eller barmhärtig mot sina fiender så länge de gör motstånd. Men när en motståndare väl är död, kan segraren visa storsinthet genom att ge den fallne en anständig begravning. Att lämna en död människa obegravd är dels en fruktansvärd skymf och dels ett sätt att förvägra henne dödens frid; en sådan person blir ett osaligt spöke.

Ett intressant grekiskt drag är det tvära kastet mellan måttfullhet och måttlöshet. Den normalt behärskade mannen kan, när han drabbas av starka känslor, agera omåttligt. Ett exempel: Kung Alexander har, när han tappade självkontrollen, anlagt stora mordbränder eller dödat vänner. Han fick kritik för gärningarnas onödighet från sina rådgivare, men ingen tycks ha ansett att beteendet var konstigt. Samma slags företeelser förekommer i de gamla hjältesagorna, till exempel de om Herakles, där nyckelpersoner som drabbas av raseri, svartsjuka eller förtvivlan, begår fasansfulla dåd.

Areté: självförverkligande och duglighet

Areté är en betydelsefull mänsklig kvalitet i antikt grekiskt tänkande. Den handlar att fullgöra sitt syfte eller sin funktion, att fullt ut förverkliga sin personliga potential.

En grekisk äventyrare strävar efter areté: han förkovrar sig inom alla områden som väcker hans intresse och visar gärna sin duglighet öppet. Blygsamhet och ödmjukhet är däremot främmande för honom. Därför försöker äventyrare gärna överträffa varandra i skicklighet och framåtanda.

Mazdayasna: den persiska vägen

Den persiska livssynen rymmer tydlig åtskillnad mellan gott och ont. Där finns en god övergud, Ahura Mazda, betjänad av yazato (motsvarar änglar). Dessa står alla för sanning, ordning och ljus. Det godas fiende är olika mörka andemakter, daeva, som vill förleda människorna bort från det rätta; de står för lögn och kaos. Detta synsätt är självklart för perserna, medan grekerna ser det som svårförståeligt och stelt.

Perser i gemen är kända för att vara ordhålliga och självuppoffrande på ett sätt som greker ser som överdrivet. Att ljuga är en allvarlig försyndelse och därför anser perser att t.ex. Odysseus är en ärelös schakal. Vidare förväntas en perser att aktivt utöva sin livsväg genom goda gärningar, gott tal och goda tankar. På detta sätt sprider han Ahura Mazdas ljus i världen.

Punerna: männen i svart

I spelvärlden – till skillnad från i verkligheten – representerar punerna (karthagerna) den svarte riddarens ideal: aristokratisk, tapper och hänsynslös. Det är dessutom tänkt att punerna sköts av spelledaren. Spelare ska inte ha dem som protagonister.

Vi vet väldigt lite om hur punerna egentligen såg på samhället och livet. Inga karthagiska krönikor finns bevarade, utan endast tendentiösa skildringar nedtecknade av deras grekiska och romerska fiender. Men där porträtteras de genomgående i mörka färger.

Det korta seklets skugga

Jag föddes 1959. Den första världshändelsen jag minns är Kubakrisen i oktober 1962, när jag var 3½ år gammal. Nej, jag begrepp inte att kärnvapenkriget hotade, men min mor hade radion på från gryning till skymning och varje hel timme var det nyheter. Ett okänt ord förekom ofta i allvarligt tonläge: Kuba.  Jag förstod inte vad det betydde, utan tänkte mig en (bi)kupa.

Jag har läst att nutida historiker har skapat uttrycket “det korta seklet” för perioden 1914-89, ett 1900-tal som omfattar blott 75 år. Vi européer upplevde eran i skuggan av många krig: både heta eller kalla. Jovisst, det rådde fred för det mesta, men det var nog främst väpnade och ostadiga vapenvilor.

Jag började skriva romaner i början av 1990-talet, delvis som ett sätt att bearbeta vad jag mött när jag arbetade som civil specialist på en militärbas i Mälardalen. Vi servade den svenska insatsen i Bosnien med logistik. Jag åkte aldrig själv till Balkan, men det jag fick höra från soldaterna som kom tillbaks var obehagligt nog.

Sedan dess har jag skrivit två romaner, Iskriget och Spiran och staven, och några noveller. De handlar om civilister som oavsiktligt dras in i konflikter som som har startats av maktens män, vilka har ambitioner som huvudpersonerna tar avstånd från. Huvudrollerna spelas av handlingskraftiga personer, som gör vad de anser vara det rätta i en skrämmande värld. Men även om de lyckas, blir priset högt. Ingen seger är fullständig och alla får djupa ärr i kropp och själ.

När jag granskar mina berättelser ser jag hur mycket jag har påverkats av det korta seklet. Jag skriver om en bekymmersam uppsättning spörsmål som saknar enkla lösningar:

1. Under det korta seklet upplevde världen sina två värsta krig, sina tre värsta tyrannier (Maos, Stalins och Hitlers), en pandemi som verkar ha dödat lika många som krigen (Spanska sjukan 1918-20), samt introduktionen av vapen som kunde ödelägga den mänskliga civilisationen på en halvtimme.

2. Dessa skeenden var en del av den västerländska civilisationen (Mao rättfärdigade sina handlingar med hänvisning till en politisk filosofi som utvecklades av två tyskar. Och spanska sjukan spreds över världen med västerländsk transportteknik.) Under det korta seklet hävdade vår civilisations representanter att dess rötter fanns i upplysningstiden och att den kännetecknades av förnuft och vetenskapligt tänkande. Tyrannerna motiverade sina illdåd på samma sätt: det påstods vara vetenskapligt och nödvändigt att döda fel sorts människor i syfte att skapa en god framtid åt alla andra.

3. Den moderna staten, vilken kom till i Preussen, Storbritannien och Frankrike under 1700-talet, hävdar att den är den bästa garanten för undersåtarnas/medborgarnas stabilitet, säkerhet och välmåga. Under det korta seklet blev den också ett effektivt redskap för att sprida terror och död över hela världsdelar.

Mina berättelsers huvudpersoner brottas med dessa motsägelser. De hittar inga uppenbara lösningar eller förklaringar. Men de står upp för sina övertygelser. De är vanliga människor som vill hjälpa andra vanliga människor medan de försöker överleva bland hänsynslösa jättar. Ett illustrerande citat ur novellen Dust: “Vad fick mig att fara till Ariana? Något enkelt svar har aldrig funnits. Men jag minns hur jag bortom de skyddande murarna såg ruiner och tiggare, vanställda och krigare. Om min insats, hur liten den än må vara, kan leda till en anständigare tillvaro för dessa människor så är den mödan värd. Ty varför ska jag inte ta på mig en del av världens elände? En lyckosam födsel har gett mig ett gott liv, men därmed ansvarar jag också för att göra något väsentligt med det och en dag ska jag stå till svars för hur jag har använt dessa dyrbara dagar som någon gav mig utan att fråga.”

Detta är den skugga som det korta seklet kastar över världen. Och även om jorden har förändrats mycket sedan 1989, så människan inte gjort det. Så mina berättelser har fortfarande poänger för det innevarande århundradets läsare.