Från grottor till snutar

När jag började spela rollspel i Göteborg 1977 fanns det bara en smak: Dungeons & Dragons. 1978 upptäckte jag Traveller och blev entusiast av stora mått. Jag drev en omfattande kampanj tills jag flyttade till Lund 1982. Där hann jag inte spelleda särskilt mycket, utan det blev mest Bushido som spelare. 1985 flyttade jag till Stockholm och anslöt till det spelgäng jag fortfarande är medlem i 26 år senare.

Här bygger vi våra kampanjer själva och använder alltid den klassiska 1T100-spelmotorn som fanns i DoD Svarta boxen. Under de gångna 26 åren har vi provat space opera, cyberpunk, überheroisk fantasy, lågmagisk fantasy, Romarriket, 30-åriga kriget, hundraårskriget, spaghetti-western, andra världskriget (tre kampanjer hittills), Cagliostro-Venedig, Hyboria, Space 1889, Beleriand och mycket annat som jag glömt. Med stigande ålder har våra kampanjer blivit allt mer jordnära. Svärd, svartkonst och strålpistoler lockar inte lika mycket längre, utan 1900-talet blir en alltmer intressant era att utforska. Där finns möjlighet att bygga djupa rollpersoner.

Något som jag trivs bra med sedan fem-sex år är snutkampanjer med mycket tänka och lite skjuta (jfr TV-serierna The Closer eller Law and Order). Vi har dock upptäckt att modern CSI-teknik gör livet komplicerat för spelledarna. Därför har vi blickat tillbaks mot äldre tiders polis- och detektivarbete. Vi har nyligen avslutat en lyckad kampanj där vi var landsortspoliser i Vermont 1931. Mycket kretsade kring depressionen, spritförbudet och gangsterismen.

Nu har vi börjat skissa på en Pinkerton-kampanj, där vi ska jaga rånare i västern 1869. Startdatum är satt till slutet av 2012; det är bra att ha framförhållning. Det här är något jag ser fram emot och jag hoppas kunna redogöra för kampanjen i något nummer av Fenix under 2013.

The Road Less Travelled

Spelkonstruktör, vetenskapsjournalist, peacekeeping-forskare, romanförfattare. Jag har skrivit kreativa texter av många slag under min slingrande karriär. När jag nu blickar tillbaks i backspegeln kan jag se ett övergripande skäl varför jag har gjort alla dessa saker: när jag kom till ett vägskäl på min livsvandring valde jag för det mesta den väg som var minst upptrampad och mest lockande. Mitt liv har därför blivit rikt på märkliga erfarenheter, jag har träffat en massa spännande människor, jag har på det stora hela haft kul (även om det ibland också har varit kämpigt att bana mig fram genom snårskogen). Erfarenheterna har jag sedan kunnat omsätta i kreativ text på ett eller annat sätt. Och om jag hade avstått från något av dessa märkliga vägval hade mitt inre blivit tunnare, blekare. Nej, så skulle jag inte vilja ha det.

Nystart Pandora

I torsdags skrev jag om hur jag plötsligt insett vad den oavslutade romanen Pandora egentligen ska handla om. Idag började jag röja på allvar i texten. Det handlar om 40 A4sidor på datorn. En sidointrig har opererats bort helt och hållet, ett par av huvudpersonerna har bytt namn (det krävs för att jag ska kunna få dem att agera annorlunda) och många beskrivande avsnitt har stramats upp och förkortats. Om några dagar ska jag nog kunna börja lotsa huvudpersonerna vidare i handlingen.

“Adverbet är inte din vän” — ett boktips

En bok har påverkat min syn på författarskapet ordentligt: Stephen Kings On Writing (finns i svensk översättning). Det är dels en handbok i hur man skriver underhållningslitteratur (till skillnad från finkultur) och dels en självbiografi.

Jag tycker om On Writing för att King har intressanta saker att säga och gör det i ett gott tempo. (Däremot gillar jag inte hans romaner, ty de är alltför sega för min smak.)

King behandlar språket som snickarens verktygslåda och förklarar vad som är användbart och inte. (Han avskyr till exempel adverb.) Dessutom reder han ut skillnaden mellan berättelse och intrig. Det första är den saga som fångar läsaren, det andra är tricks som författaren (oftast helt fel) tror läsaren skulle kunna tänkas gilla. (George Lucas gick från berättelse i Star Wars Episod IV till intrig i Episod II, och vi ser alla hur snett det gick.)

Kings skrivtips är hands-on och lätta att ta till sig. En snygg liknelse är att berättelsen redan finns där, som ett fornfynd under marken. Författarens jobb är att med varsam hand få fram den och visa upp den för läsaren.

Kings redogörelse för sitt drog- och alkoholmissbruk är öppenhjärtig och överraskande. Hur fick han överhuvudtaget något kreativt gjort med tanke på all skit han satte i sig under många år?

Eureka!

Jag har tidigare berättat om den skugghistoriska spionromanen Pandora och hur den har kört i väggen. Idag, när jag promenerade genom ett vårsoligt Gamla stan på väg från kontoret till T-banan (skönt med en halvdag), så fick jag en eureka!-upplevelse. Jag såg lösningen, jag såg vad romanen ska handla om istället. Visst det kommer att kräva en varsam revision av existerande manus, men nu finns det en historia att göra klart.

Anti-dieselpunk!

Häromveckan läste jag i Washington Post (länk >>>) att Ayn Rands SF-roman Atlas Shrugged har blivit film, åtminstone den första tredjedelen. Det var en oväntad nyhet, eftersom Rand, en av anarkokapitalismens mest mångordiga filosofer, känns passé år 2011. Hennes böcker från 1940- och 1950-talet propagerade för något som var orealistiskt då — och helt omöjligt i dagens IT-samhälle.

Ur mitt författarperspektiv är Rands framtidsvision i Atlas Shrugged (utgiven 1957) raka motsatsen till dieselpunk, samtidigt som det där finns ungefär samma art deco-estetik: stora snabba tåg, klassiska eldsglittrande stålverk, kontorsbyggnader med heroiska proportioner, hårda män och kvinnor som manövrerar i det fördolda för att tjäna ännu mer pengar. Men Rand skriver med gäll sympati om elitens missnöjda medlemmar, som sätter samhällets existens på spel för att de inte får som de vill. Och vem, utanför randianernas skara, tycker egentligen synd om dem?

Länk till trailer >>>

Guldåldern

Det var 25 år sedan jag jobbade hos Äventyrsspel, under de svenska rollspelens guldålder på 1980-talet. Men vad jag och många skrev då diskuteras fortfarande än idag.

Här är en ny blogg som granskar våra produkter ur ett nutida perspektiv: Karkionen i Kandra >>>

2009 skrev bloggen Piruett långa recensioner av samtliga nummer av den klassiska rollspelstidningen Sinkadus. Läs och le >>>

Det känns väldigt kul att det jag har skrivit har spelat så positiv roll för så många.