Utommänskliga huvudpersoner, del 2

När jag i september 2008 flög från Delhi till Kabul såg jag ner mot de karga Hindukush-bergen och tänkte att det här är mer likt det legend-Mars som skildras av Leigh Brackett än någon del av jorden jag känner till. 2010 skrev jag science fantasy-novellen Dust, en skönlitterär skildring av hur en namnlös civilist möter ett lågnivåkrig. Här gör jag det krigshärjade landet Ariana till en huvudperson. Det blir “motspelare” i det drama den namnlöse berättaren, en medelålders byråkrat, väljer att träda in i.

Mitt främsta minne av Ariana är doften av asktorrt stoft. Här finns få nyanser: brun jord, grå sten och grön växtlighet. På vad livnär sig detta karga lands befolkning? Det dröjde innan jag fick se vad de odlar och vad deras hjordar betar, eftersom vi sällan äter deras föda – inte för att den smakar illa utan för att den är så knapp att det vore fel av oss att tag något från dem.

Enda lisan för ögonen var himlavalvet med en skarp blå nyans som jag aldrig sett någon annanstans. Då och då drev molntussar förbi och adderade vitt till den begränsade färgskalan. Solljuset är så starkt att människoögat inte förmår avgöra dess färg, kanske vitt, kanske gult, kanske ljust orange. Det är bara under de korta soluppgångarna och solnedgångarna som man kan se mot solskivan. Då är den orange och sprider rosa och lila skimmer över himlen.

Rudyard Kiplings roman Kim utspelar sig till stor del längs Grand Trunk Road, den urgamla huvudväg som korsar norra Indien mellan Bengalen i öster och Punjab i väster och binder samman de stora floddalarnas rika jordbruksbygder. (Kipling gjorde däremot inte denna väg till en aktiv huvudperson i min bemärkelse.) Jag har periodvis bott nära Grand Trunk Road i Uttar Pradesh och kan lätt visualisera den gröna öppna miljön.

När jag skrev novell nummer två i Tales of the Rim såg jag en väg av minst lika stor dignitet framför mig, en människobyggd motsvarighet till Amazonfloden i en bördig låglandsregion. Novellen heter därför The Road och den här Vägen blir den utommänskliga huvudperson som sätter den mänskliga huvudpersonen, en polis, i yttre och inre rörelse.

En flod som rinner baklänges – det är så jag tänker mig Vägen. Detta intryck fick jag för länge sedan när jag anlände till Port Kad vid kusten. När jag stod på oceanångarens utsiktsdäck satte jag en kikare till ögonen för att se bortom staden. Mot de fjärran kullarna slingrade en bred mörk linje med ett myller av människor, vagnar och motorfordon. Vägen verkade flöda bort från havet och ge näring åt omlandet ända upp till Arianas högland och Makir-platån. Massor av smala bivägar löper också ut från henne till köpingar och byar, gruvläger och fort för att länka dem till resten av Världsranden. Handel, lag och förvaltning är det som via Vägen binder samman Hinterlandet och nu hade jag kommit hit för att bli en kugge i detta abstrakta maskineri.

Jag föddes långt från Världsranden*, men ser numera Hinterlandet som mitt hem. För det mesta talar jag något lokalt tungomål och jag följer alltid de inföddas sed att kalla Vägen “hon” — även när jag använder Imperiets språk. När jag patrullerar längs Vägen rider jag. Jag vill röra mig i samma fart som vanligt folk, att vara en del av myllret, att kunna stanna var jag vill och tala med vem jag vill. Detta är vägprofossens jobb och jag kan inte sköta det ordentligt från ett fordon. En del kollegor kallar mitt arbetssätt omodernt, men jag kallar det effektivt. Jag vidrör Vägen och Vägen vidrör mig — ibland på överraskande sätt.

*Världsranden (the Rim) är den kontinent där regionerna Ariana och Hinterlandet ligger.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s