Propellerplanens särskilda skönhet

Jag gillar att skriva inom det litterära gebietet dieselpunk. Det är en miljö där det är kämpigt att äventyra: navigering, radiokommunikation, transportmedel är alla primitivare än vad vi än vana vid. Det går att ställa huvudpersonerna inför krävande utmaningar som blir alltför banala med GPS och nationella mobilnät. (Min kusin och jag gick vilse i Smålands urskog 1971. Vi trasslade oss ur knipan enbart med mina scoutkunskaper, helt utan teknik. Idag använder barnen mobiltelefon med GPS för att inte hamna i samma bekymmer.) Samtidigt är det en miljö som rymmer mycket av den moderna tekniken i en tidig inkarnation: bandvagnar, flygplan, kortvågsradio, med mera. Därför känner jag mig mer hemmastadd där än i en för-industriell miljö, som t.ex. Vilda Västern.

Dieselpunken har därtill en estetik som faller mig i smaken: metallblänkande flygplan och eleganta oceanångare. Art deco är snyggt. Eftersom det handlar om science fiction kan jag dessutom skruva upp tekniken ett snäpp och låta allt det här bli extra stort.

Jag har en särskild förkärlek för propellerflygplan. Jetplan må vara snabba och smidiga, men propellermaskinerna har en särskild skönhet som försvann vid övergången till nästa epok inom flygtekniken. Följande avsnitt är inledning till min oavslutade skugghistoriska äventyrsroman Pandora:

A mild touch to the arm dispelled the young man’s chaotic dreams. “Monsieur Bornewald, would you like some lunch?” The dark-skinned airhostess’s voice had precisely the right volume to overcome the propeller noise. A faint Danish accent coloured her crisp French.
“Yes, please, mademoiselle.”
“Meat, fish or vegetarian?”
“Fish and a glass of white wine, please.”
When young man had cleared the plate, the airhostess returned with coffee and a piece of marzipan-filled chocolate, wrapped in the purple foil of Anthon Berg. As he sipped the coffee, his eyes strayed over the white wing’s two flickering propellers down to the tiny clouds racing east across the wind-whipped ocean. The noon sun shone from the six o’clock position, out of sight from this porthole. The chair to his left was empty, because the cabin was only half-filled. Today that was a relief, because the young man was too tired for the polite small talk between strangers that is the custom of long-distance flights.
An unexpected movement in corner of the eyes jerked the attention upward. Fifty yards away a twin-engine fighter aircraft with a forked tailed raced past, a Jagdfalke with drop tanks under the wings for extended range. It banked to turn in front of the airliner, revealing the state markings on its grey wings: Prussia’s rhomb, divided in two black and two white triangles. Tiny flames danced on the nose cone – a warning salvo.

Jag tänker mig Jagdfalke så här >>>
Och det passagerarplan där huvudpersonen sitter >>>

Sådana plan görs inte nuförtiden.

2 thoughts on “Propellerplanens särskilda skönhet

  1. Jo, som gammal “piston enginge pilot” kan jag ju bara hålla med. Dock tycker jag väl att DC3 är det vackraste passagerarplanet som någonsin byggts. Riktiga kärror har sporrhjul🙂 En trea kan ju också startas utan markström, det är rätt fint. Ta gärna en tur ut till Vallentuna och kolla in Åkes maskin, så otroligt fin. Men visst är det mäktigt med fyra stjärmotorer som mullrar igång, det håller jag med om. På den här tiden visste kabinpersonalen vad alla hette, jobbade med och kom ifrån. Det är lite skillnad och ibland tror jag att jag är född i fel tid.

    Jag har en rolig historia om droptankar också, men det ska inte skrivas ner på öppna sidor, utan den får du höra vid tillfälle, påminn mig!

    Lite lustigt ändå att flyg har sån inverkan på oss fortfarande. I boken jag skriver finns en person som vägrar att flyga och en som ständigt är luftsjuk. Trots att det blivit som att ta bussen på ett sätt, så tror jag ändå att vi alla fortfarande berörs av flyget på många sätt.

    • Jag, förstår din synpunkt om DC3; visst är den snygg. Men Pandoras intrig kräver ett bekvämt långdistanspassagerarplan och där är Boeing 377 synnerligen elegant. Modellen är dessutom cirka tio år modernare än DC3, vilka passar ihop med andra element i berättelsen.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s