Dieselpunkens teknikgränser

Det finns lite olika sätt att försöka avgränsa subgenren dieselpunk/dieselretro. Ett är genom att sätta ramar för den teknik som används i fiktionen.

Jag vill, när det gäller just denna aspekt, placera epokens start vid löpande bandets och massproduktionens genomslag (i vår värld ca 1910). Med deras ankomst föds det moderna industrisamhället med fabriker som producerar tekniska varor för konsumtion av de många, inte enbart av eliten. De flesta förknippar löpande bandet med Henry Fords bilar, men produktionsmetoden omfattar så många andra tingestar med större betydelse för vanligt folk, t.ex. cyklar, radioapparater, symaskiner och hushållsredskap.

Epokens slut kommer när transistorn uppfinns (i vår värld 1947), vilket leder till skiftet från ett mekaniktungt industrisamhälle till ett elektroniktungt. Dieselepokens teknik handlar om metall i rörelse. Med transistorn övergår tekniken gradvis till att handla om hur man fiffigast utnyttjar elektroner i rörelse, samtidigt som databehandling växer i betydelse.

För några år sedan läste jag en populärvetenskaplig artikel om svårigheten att förutspå tekniska framsteg. Man placerade en grupp nutida ingenjörer och naturvetare i ett 1930-talssammanhang. Utifrån det årtiondets tillgängliga kunskap skulle de försöka ”blicka framåt” och se åt vilket håll teknikutvecklingen var på väg. Det visade sig att alla betydelsefulla framsteg till 1900-talets slut gick att identifiera från deras ”tidsposition”, utom ett: transistorn. Den blev ett överrumplande tekniskt språng som förändrade världen. Engelskan har ett ord för detta: serendipity, en oförutsedd lyckosam upptäckt.

Så massproduktionstekniken utgör gränspålen mellan steampunk och dieselpunk/dieselretro, medan transistorn utgör gränspålen mellan dieselpunk/dieselretro och atompunk/atomretro.

2 thoughts on “Dieselpunkens teknikgränser

    • Cyberpunk/Steampunk/Dieselpunk brukar väl också innehålla ett underifrånperspektiv, en social kritik. Wikipedia skriver: “[…]many cyberpunk protagonists are manipulated, placed in situations where they have little or no choice, and although they might see things through, they do not necessarily come out any further ahead than they previously were. These anti-heroes—’criminals, outcasts, visionaries, dissenters and misfits’ call to mind the private eye of detective novels. This emphasis on the misfits and the malcontents is the ‘punk’ component of cyberpunk.” Så det ska finnas ett stråk av noir-stämning.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s