Häromveckan läste jag i Washington Post (länk >>>) att Ayn Rands SF-roman Atlas Shrugged har blivit film, åtminstone den första tredjedelen. Det var en oväntad nyhet, eftersom Rand, en av anarkokapitalismens mest mångordiga filosofer, känns passé år 2011. Hennes böcker från 1940- och 1950-talet propagerade för något som var orealistiskt då — och helt omöjligt i dagens IT-samhälle.
Ur mitt författarperspektiv är Rands framtidsvision i Atlas Shrugged (utgiven 1957) raka motsatsen till dieselpunk, samtidigt som det där finns ungefär samma art deco-estetik: stora snabba tåg, klassiska eldsglittrande stålverk, kontorsbyggnader med heroiska proportioner, hårda män och kvinnor som manövrerar i det fördolda för att tjäna ännu mer pengar. Men Rand skriver med gäll sympati om elitens missnöjda medlemmar, som sätter samhällets existens på spel för att de inte får som de vill. Och vem, utanför randianernas skara, tycker egentligen synd om dem?
Tja, i vissa kretsar även i svensk politik pratas det ju om liknande idéer – framför allt är ju idén om den lidande företagsledaren som hindras av onda fackförbund och byråkrati levande, liksom tanken att den frisläppta egoismen borgar för en positiv samhällsutveckling. Däremot är det kanske mer Friedman som gäller när man snackar namn, få ens inom MUF eller CUF pratar öppet om Rand. Vilket man väl får vara lite tacksam för…