Propellerplanens särskilda skönhet

Jag gillar att skriva inom det litterära gebietet dieselpunk. Det är en miljö där det är kämpigt att äventyra: navigering, radiokommunikation, transportmedel är alla primitivare än vad vi än vana vid. Det går att ställa huvudpersonerna inför krävande utmaningar som blir alltför banala med GPS och nationella mobilnät. (Min kusin och jag gick vilse i Smålands urskog 1971. Vi trasslade oss ur knipan enbart med mina scoutkunskaper, helt utan teknik. Idag använder barnen mobiltelefon med GPS för att inte hamna i samma bekymmer.) Samtidigt är det en miljö som rymmer mycket av den moderna tekniken i en tidig inkarnation: bandvagnar, flygplan, kortvågsradio, med mera. Därför känner jag mig mer hemmastadd där än i en för-industriell miljö, som t.ex. Vilda Västern.

Dieselpunken har därtill en estetik som faller mig i smaken: metallblänkande flygplan och eleganta oceanångare. Art deco är snyggt. Eftersom det handlar om science fiction kan jag dessutom skruva upp tekniken ett snäpp och låta allt det här bli extra stort.

Jag har en särskild förkärlek för propellerflygplan. Jetplan må vara snabba och smidiga, men propellermaskinerna har en särskild skönhet som försvann vid övergången till nästa epok inom flygtekniken. Följande avsnitt är inledning till min oavslutade skugghistoriska äventyrsroman Pandora:

A mild touch to the arm dispelled the young man’s chaotic dreams. “Monsieur Bornewald, would you like some lunch?” The dark-skinned airhostess’s voice had precisely the right volume to overcome the propeller noise. A faint Danish accent coloured her crisp French.
“Yes, please, mademoiselle.”
“Meat, fish or vegetarian?”
“Fish and a glass of white wine, please.”
When young man had cleared the plate, the airhostess returned with coffee and a piece of marzipan-filled chocolate, wrapped in the purple foil of Anthon Berg. As he sipped the coffee, his eyes strayed over the white wing’s two flickering propellers down to the tiny clouds racing east across the wind-whipped ocean. The noon sun shone from the six o’clock position, out of sight from this porthole. The chair to his left was empty, because the cabin was only half-filled. Today that was a relief, because the young man was too tired for the polite small talk between strangers that is the custom of long-distance flights.
An unexpected movement in corner of the eyes jerked the attention upward. Fifty yards away a twin-engine fighter aircraft with a forked tailed raced past, a Jagdfalke with drop tanks under the wings for extended range. It banked to turn in front of the airliner, revealing the state markings on its grey wings: Prussia’s rhomb, divided in two black and two white triangles. Tiny flames danced on the nose cone – a warning salvo.

Jag tänker mig Jagdfalke så här >>>
Och det passagerarplan där huvudpersonen sitter >>>

Sådana plan görs inte nuförtiden.

Utommänskliga huvudpersoner, del 2

När jag i september 2008 flög från Delhi till Kabul såg jag ner mot de karga Hindukush-bergen och tänkte att det här är mer likt det legend-Mars som skildras av Leigh Brackett än någon del av jorden jag känner till. 2010 skrev jag science fantasy-novellen Dust, en skönlitterär skildring av hur en namnlös civilist möter ett lågnivåkrig. Här gör jag det krigshärjade landet Ariana till en huvudperson. Det blir “motspelare” i det drama den namnlöse berättaren, en medelålders byråkrat, väljer att träda in i.

Mitt främsta minne av Ariana är doften av asktorrt stoft. Här finns få nyanser: brun jord, grå sten och grön växtlighet. På vad livnär sig detta karga lands befolkning? Det dröjde innan jag fick se vad de odlar och vad deras hjordar betar, eftersom vi sällan äter deras föda – inte för att den smakar illa utan för att den är så knapp att det vore fel av oss att tag något från dem.

Enda lisan för ögonen var himlavalvet med en skarp blå nyans som jag aldrig sett någon annanstans. Då och då drev molntussar förbi och adderade vitt till den begränsade färgskalan. Solljuset är så starkt att människoögat inte förmår avgöra dess färg, kanske vitt, kanske gult, kanske ljust orange. Det är bara under de korta soluppgångarna och solnedgångarna som man kan se mot solskivan. Då är den orange och sprider rosa och lila skimmer över himlen.

Rudyard Kiplings roman Kim utspelar sig till stor del längs Grand Trunk Road, den urgamla huvudväg som korsar norra Indien mellan Bengalen i öster och Punjab i väster och binder samman de stora floddalarnas rika jordbruksbygder. (Kipling gjorde däremot inte denna väg till en aktiv huvudperson i min bemärkelse.) Jag har periodvis bott nära Grand Trunk Road i Uttar Pradesh och kan lätt visualisera den gröna öppna miljön.

När jag skrev novell nummer två i Tales of the Rim såg jag en väg av minst lika stor dignitet framför mig, en människobyggd motsvarighet till Amazonfloden i en bördig låglandsregion. Novellen heter därför The Road och den här Vägen blir den utommänskliga huvudperson som sätter den mänskliga huvudpersonen, en polis, i yttre och inre rörelse.

En flod som rinner baklänges – det är så jag tänker mig Vägen. Detta intryck fick jag för länge sedan när jag anlände till Port Kad vid kusten. När jag stod på oceanångarens utsiktsdäck satte jag en kikare till ögonen för att se bortom staden. Mot de fjärran kullarna slingrade en bred mörk linje med ett myller av människor, vagnar och motorfordon. Vägen verkade flöda bort från havet och ge näring åt omlandet ända upp till Arianas högland och Makir-platån. Massor av smala bivägar löper också ut från henne till köpingar och byar, gruvläger och fort för att länka dem till resten av Världsranden. Handel, lag och förvaltning är det som via Vägen binder samman Hinterlandet och nu hade jag kommit hit för att bli en kugge i detta abstrakta maskineri.

Jag föddes långt från Världsranden*, men ser numera Hinterlandet som mitt hem. För det mesta talar jag något lokalt tungomål och jag följer alltid de inföddas sed att kalla Vägen “hon” — även när jag använder Imperiets språk. När jag patrullerar längs Vägen rider jag. Jag vill röra mig i samma fart som vanligt folk, att vara en del av myllret, att kunna stanna var jag vill och tala med vem jag vill. Detta är vägprofossens jobb och jag kan inte sköta det ordentligt från ett fordon. En del kollegor kallar mitt arbetssätt omodernt, men jag kallar det effektivt. Jag vidrör Vägen och Vägen vidrör mig — ibland på överraskande sätt.

*Världsranden (the Rim) är den kontinent där regionerna Ariana och Hinterlandet ligger.

Utommänskliga huvudpersoner, del 1

Vad är en huvudperson i en berättelse? För det mesta är det uppenbart vilka det handlar om. Men inom den fantastiska litteraturen är det ibland mer komplicerat än så. Jag har själv märkt att i mina romaner och noveller så blir själva den miljö som händelserna utspelar sig som en huvudperson.

I Iskriget är den isiga världsdelen Alba, med den varma djupkratern Acheron, lika mycket en antagonist för de två huvudpersonerna Johnny och Linda, som de människor de måste tampas med. Krig är dödligt; en isvidd likaså. Jag började skriva Iskriget i midvintern 1993-94 när jag frös på ett kontor på en militärbas i Södertälje. Snön utanför fönstret och kriget i Bosnien trängde in i min själ och tog litterär form. Sett i backspegeln är det uppenbart.

I Spiran och staven är de miljöer de fem huvudpersonerna rör sig i mer varierade. Men jag ser nu efteråt att när några av dem kommer till den enorma flodgenomkorsade barrskog som kallas Digerveden, blir denna en aktör av egen kraft i berättelsen. Jag känner tydlig författartillfredsställelse med kapitlen som skildrar dess mångbottnade verklighet. Ett smakprov:

De stod i en gles barrskog. Torra barr knastrade under fötterna och här och var växte klungor av ormbunkar. En ekorre skuttade runt en tallstam tio steg bort. Livneþ tog ledningen. De hoppade över en bäck och vandrade sedan uppför en kulle där graniten sken i dagen. Efter en stund nådde de toppen och skådade ut ovanför trädtopparna. Tallar, granar och enstaka björkar och askar stod åt alla väderstreck. Här och var bröt öppna ytor upp trädkronornas täcke; ibland var det myrar, ibland tjärnar. Långt borta såg de en skugga stiga uppåt, kanske röken från en brand.

Jag är svensk och är därför hemmastadd i snölandskap och taiga ; de är lätta att skildra med färg och doft. Å andra sidan har jag bara sex månaders erfarenhet av Hindukushs torra kullar och karga dalar, så de framträder inte lika tydligt när jag sätter dem på pränt. Fast därifrån finns det andra starka minnen som tar litterär form: faran, solen, dammet. Mer om detta i del 2.

Saga Okeanos och skeppet Keraunos

Skeppet Keraunos
I Saga Okeanos blir skeppet Keraunos kampanjen mittpunkt. Bakgrunden är att kung Alexander har fått läsa tidigare okända dokument om det sägenomspunna Atlantis och därmed blivit övertygad om att det borde finnas spillror av detta rike kvar i världshavet väster om Herakles’ stoder. De fartyg som används av grekerna i Medelhavet är dock inte lämpliga för oceanseglatser.

Därför låter kungen kontakta de främsta skeppsbyggarna i Oikoumene (det grekiska ordet för “den kända världen”), de som bor i de indiska kuststäderna öster om Indusflodens mynning. Deras skepp seglar redan över havet mellan Indien, Shaba, Ofir, Punt, Egypten och Mesopotamien.Två sådana mästerhantverkare far till Alexandria och bygger där Keraunos, det största fartyg som skådats i Medelhavet.

Karthagos spioner rapporter detta till sitt rikes härskare, vilka blir bekymrade. De misstänker att Alexander har planer som hotar deras handelsförbindelser med västra Libya (Västafrika). Så de börjar smida ränker hur de ska stäcka vad de tror är hans ambitioner. De har i och för sig fel, men om de visste sanningen skulle de bli än mer oroade. För dem är ju Atlantis en trist grekisk saga.

Technosofiska mästerstycken
Regelmotorn innehåller regler för hur technosofer, mästerhantverkare i samma tradition som Daidalos, kan bygga mästerstycken, tingestar som är närmast övernaturligt fantastiska. Vi moderna människor asscocierar detta med Arkimedes som sägs ha byggt mäktiga brännspeglar och krigsmaskiner. Han levde i och för sig långt efter Alexanders tid, men han är en god förebild för hur spelarna ska visualisera en technosof.

Skeppet Keraunos är därför lika imponerande som en renässanstida galleon, även om det är byggt i en annan stil. Ombord finns ett par hundra personer och förråd för månaders sjöfärd. Grekerna vet mycket lite om de västliga havsvidderna, eftersom Karthago sedan mer än hundra år har dominerat Medelhavet väster om Sardinien och mer eller mindre blockerat andra länders sjöfart vid Herkles’ stoder. Därför är detta en seglats rakt ut i det okända. Om skeppet återvänder, oavsett om man har hittat Atlantis’ ruiner eller inte, kommer deltagarna få ofantlig ära och ryktbarhet.