Katastrof-atomretro möter Arkiv X

Jag bläddrade nyligen i en udda katastrofroman från tidigt 1950-tal: John Wyndhams The Kraken Wakes (Vidundret vaknar).

Scenariot är som följer: Mystiska utomjordingar landar i världshaven och etablerar sig i de stora djupen, på ställen dit människor inte kan ta sig. Tydligen måste de leva under stort tryck. Sedan börja de “terraforma” jorden för att göra den mer tilltalande för dem. Detta leder till klimatkatastrofer och att havsytan höjs. Romanen utspelar sig under cirka tio år i en tidig atomretro-miljö. Det kalla kriget rasar som värst och den paranoida misstron mellan väst- och östblock skadar alla försök att vidta samordnade åtgärder mot invadörerna. Kärnvapen, jetplan och ubåtar — spjutspetsteknik inom atomretro — har stor betydelse.

Författaren använder flera intelligenta grepp.

För det första får människorna aldrig klart för sig vilka invadörerna är. Ingen kommunikation och inga möten förekommer, utan främlingarna märks bara genom sina “åtgärder”. Man får aldrig reda på hur de ser ut eller vilken teknik de använder.

För det andra: Protagonisterna är ett gift par, brittiska journalister som bevakar skeendena för sin arbetsgivare under denna långa tid. På så sätt får de på ett rimligt sätt möjlighet att bevittna de skräckinjagande händelser som drabbar världen under de år som boken täcker.

För det tredje: Mänskligheten är i underläge och det är väldigt svårt att reda ut vad som sker därnere i havsavgrunden. Invadörerna har givetvis samma problem åt andra hållet, men de har ett teknikövertag.

För det fjärde: Romanen slutar i ett frågetecken. Katastrofen är ett faktum, jorden ser annorlunda ut och en avsevärd del av mänskligheten har dött. Det är oklart vad som händer härnäst. Huvudpersonerna har ett stilla hopp om återuppbyggnad, men ingen vet.

Jag ser här goda möjligheter för en rollspelskampanj som är utsträckt i tiden. Det är en katastrof i slow-motion, till skillnad från de meteoritnedslag, epidemier eller kärnvapenkrig som brukar användas för att utplåna vår civilisation. Scenariot rymmer allvarliga faror och stora utmaningar. Utomjordingarna, naturen och det fientliga politiska blocket är antagonister och spelarna får väldigt svårt att förutse vilka problem som kommer att dyka upp och vilka som är vänner eller fiender.

Jag föreslår att man använder Saga Games’ Parallel Worlds (skrivet av Tomas Arfert) som regelmotor. Det här är en miljö där vanliga människor dras in i en katastrof. Här finns inga häftiga hjältar, utan bara kompetenta individer som ställs inför stora mysterier och faror, och Tomas’ spelregler bygger på ett sådant förhållande.

4 thoughts on “Katastrof-atomretro möter Arkiv X

  1. Wyndham är en underskattad författare. Han är i stort sett okänd för de flesta – ändå har väldigt många sett en eller flera filmer baserade på någon av hans böcker. “Village of the Damned” är den mest kända (skräck/sci-fi).

    “Day of the Triffids” är betydligt mindre känd, men har gått på tv några gånger och har närmast lite kult-status. Sen har en del av hans noveller också filmats, ett par av dem i serien “Alfred Hitchcock berättar”.

    Flera av John Wyndhams bättre historier följer samma grundläggande upplägg – ingen, utom måhända huvudpersonen (eller genom en ovetande huvudperson, läsaren) ser helheten, hotet växer långsamt – men obevekligt osv.

    Ibland är kedjan av händelser smått otrolig (som i Day of the Triffids) i andra fall mer trovärdig. Men de är ofta dystopiska, och slutar just med frågetecken om mänsklighetens fortsatta överlevnad.

    “The Crysalids” brukar anses som hans bästa bok. Jag tror du skulle gilla den.

    • Wyndham var betydligt mer känd när jag var ung. Några av hans böcker översattes till svenska redan när de kom ut på engelska på 1950-talet och kom sedan i nyutgåvor på kring 1970. Därför läste jag Triffidernas uppror, Vidundret vaknar och Den stora hemsökelsen (The Chrysalids) när jag var 11-12 år gammal. Triffidernas uppror gick också som TV-serie på SVT på 1970-talet (SF var en sällsynt gäst i dåtidens monopol-TV). Karlen var en skicklig plottmakare och miljöskildrare. Det handlade om nästan alltid om kultiverad engelsk medelklass som upplevde enorma ting med hyfsat bibehållen fattning. Han fångar tidsandan väl och därför blir det idag god retrokänsla för läsaren.

      • Jo, SF var verkligen inte något Svt prioriterade på den tiden.

        Men Star Trek gick nån gång mellan 1975 och -79. Och även Månbas Alpha, minns jag.

        På den tiden fick jag dock bara se enstaka episoder, det krävdes nämligen föräldrasällskap och att det inte var skoldag dagen efter.🙂

        Att bägge serierna gick med rätt litet mellanrum (som jag minns det iaf.) och jag inte hade någon kontinuitet i tittandet, gjorde att jag rätt lång tid trodde att de hörde ihop – att Star Trek liksom var den logiska fortsättningen på Månbas Alpha, rent av på jakt efter dem… Det var ju liksom de två enda programmen som utspelades i rymden, så de MÅSTE höra ihop på något sätt.

        Ett annat SF-inslag annat jag minns med betydligt mer blandade känslor är “Star Wars Christmas Special”. Den gick på tv, om inte rent av samma år som den producerades? Hu!

        Såg om den förra året faktiskt. Den hade verkligen inte blivit bättre med tiden, om man säger så.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s