Ett författarmotto

Ett motto som passar mitt författande: “The mind, once expanded to the dimensions of larger ideas, never returns to its original size.” (nedtecknat av Oliver Wendell Holmes, amerikansk läkare och poet, 1809-1894)

“Projekt på gång” uppdaterad

Läs mer här >>>

Romanskrivandets vedermödor

Varje skönlitterär författare har sitt sätt att arbeta, att bygga sin berättelse. Stephen King har skrivit att han ser det som att “gräva upp” ett fornfynd ur marken, att äventyret redan finns där och han måste få upp det i oskadat skick. Leigh Brackett skrev att hon ofta inte visste var berättelsen skulle ta vägen när hon började skriva.

Jag har min egenhet. Jag måste ha en start och ett slut färdigt i huvudet när jag börjar skriva en berättelse. Jag måste också ha miljön uttänkt. Om jag inte vet hur berättelsen ska sluta, driver huvudpersonerna bara omkring och pratar med varandra, men om jag ser slutet får huvudpersonerna fokus och jobbar tillsammans för att komma dit.

Den fiktiva världen är också viktig för mig, eftersom mina berättelser handlar om hur huvudpersonerna samspelar med sin omvärld: äventyr, faror, listigheter. Därför ägnar jag mycket tid att bygga stämningshöjande samhällen och platser. Ett fantastiskt ställe måste vara fantastiskt på rätt sätt för att upprätthålla berättelsens inre trovärdighet. Varje värld har så att säga naturlagar, som t.ex. styr magi eller teknologi.

Spiran och stavens Gondica och Iskrigets skugghistoriska jordklot är nogsamt uttänkta just därför att jag inte ska motsäga mig själv under skrivandets gång. Det gäller att få huvudpersonernas agerande att vara rimligt utifrån vad de själva känner till. Vad är möjligt för dem? Vad är självklart för dem? Vad är märkligt för dem? Jag vill skapa en känsla av djup och bredd, att läsaren upplever att det finns en komplett värld här även om berättelsen bara visar en liten del. Detta ger mig också uppslag till fler berättelser från samma värld.

Baksidestext till “Iskriget”

1940: I Centraleuropa rasar det republikanska upproret, där tyskar och tjecker slåss mot kejsarens diktatur. Rebellspionen Johnny Bornewald skickas till sydpolskontintenten Alba för att undersöka fientlig verksamhet på dess isvidder. Han och hans albaiska guide Linda Connor hamnar i knipa när strider oväntat blossar upp runt dem.

Polarköld, fientliga kulor och smutsigt maktspel: alla blir lika dödliga hot när den europeiska konflikten drabbar en annan världsdel. De två hittar plötsligt en stor hemlighet – gör den dem till bondeoffer i det stora kriget? Eller kan de hitta en väg ut…

Framsidan för “Spiran och staven”

“Spiran och staven” — baksidestexten

»Du är en ende av oss som kan fly härifrån utan att befläcka vår heder. Därför befaller jag dig att gå i landsflykt och viga livet åt att befria vårt folk«, sade furst Ekrit.

Räven bugade. »Jag svär vid Ljuset och Friden att göra så. Må Maharahul stå som vittne till mina ord och må allas vrede bli min lott om jag bryter eden.«

Ett förlorat krig och plötsligt måste Räven, furstefamiljens ende överlevande medlem, och fyra tonåriga vänner bekämpa den armé som ockuperar hemlandet. Hur ska de klara det?
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Författarens kommentar: En klassisk trope i fantasylitteraturen, javisst. Den här äventyrsromanen utgör min variation på ett uråldrig tema. Storyn är schatterad i grå nyanser: vad är ansvar? vad är plikt? hur fräter krig sönder individer? hur långt bör en människa gå för att rätta till ett orätt?

Slutfasstyrning av “Spiran och staven”

Jag gör den absolut sista granskningen av sättningen. Syftet är att hitta typografiska problem. På onsdag ska detta vara klart. En 300-sidig fantasyroman går snart på tryck.

Musketörer och luftskepp

Det är inte ofta jag direkt kan säga: “den här filmen vill jag se”. Men det här är en sådan: musketörer, luftskepp, clockwork tech, en aristokratninja, med mera. Gondica med lite extra.

Partisan — “uppdraget avbryts!”

När jag pratar med Ä-spelsentusiaster som varit med länge får jag ofta frågor som rör Partisan, ett spel som vi puffade mycket för i Sinkadus, men som vi plötsligt lade ner. Jag kan inte besvara alla frågor här i min blogg, men ska i alla fall förklara en del saker kring spelet.

Partisan-projektet var kopplat till tidsandan. Under 1980-talet skärptes det kalla kriget när Ronald Reagan tog över efter Jimmy Carter i Vita huset medan förstelnade åldringar styrde världens näst mäktigaste imperium från Kreml. Sovjet ockuperade Afghanistan, medan sovjetstödda kubaner stred i Angola mot sydafrikanska trupper. Sovjetiska flottan kränkte svenskt inre vatten 1981 och svenska flottan jagade anonyma ubåtar länge därefter. Sovjet sågs av väldigt många här i landet som ett tydligt hot mot vår frihet och demokrati. Nu kan man 2011 tycka vad man vill om detta, men det fanns dåförtiden en känsla av överhängande krigsfara i Sverige. (Det gällde för all del inte bara oss utan även många andra länder.)

Den amerikanska filmen Red Dawn (1984) porträtterade hur USA ockuperades av sovjetiska trupper och hur ungdomar på landsbygden blev motståndskämpar. Samma scenario i SF-tappning dök upp i den populära TV-serien V – the Visitors (säsong 1 visades i Sverige 1985). På Ä-spel diskuterade vi av och till om det skulle gå att göra något på temat. Och så publicerades två amerikanska rollspel: Price of Freedom och Freedom Fighters.

Då beslöt vi att börja arbeta med en svensk motsvarighet, som efter diverse brainstormande fick namnet Partisan. (Amerikanska spel har gärna 2-3 ord i namnet, medan svenska brukar nöja sig med ett märgfullt.) Det skulle ha ungefär samma spelsystem som Mutants grundbox, fast mer omfattande. Vi skulle också lägga in tre kampanjer: 1942 (Tyskland ockuperar Sverige), nutid (Sovjet ockuperar Sverige), nära framtid (utomjordingar som ockupanter). Här skulle spelarna få bli hjältemodiga frihetskämpar som smög i de djupa barrskogarna, spionerade på Stockholms gator och sprängde och sköt. (Edit 16 juli: Vindhand påpekar att det faktiskt fanns en fjärde kampanj. Se kommentarerna för ytterligare fakta.)

Jag började jobba och hade nog skrivit det mesta av spelmotorn när vi fick höra de amerikanska försäljningsiffrorna för Price of Freedom och Freedom Fighters: urusla. Vi beslöt att omedelbart avbryta projektet med motiveringen “säljer det här konceptet inte i USA, så säljer det garanterat inte i Sverige.” Det fanns mer lukrativa produkter att satsa på. Sett i backspegeln var det rätt beslut.

För att travestera Shakespeare blev Partisan “mycket väsen för ingenting”. Allt som fanns kvar var diverse textfiler på en hårddisk. Och de har säkert slukats av entropin sedan dess, vad vet jag. Men den som vill läsa en bra bok på det här temat ska införskaffa Hans Alfredsons Attentatet i Pålsjö skog. Den skildrar hur några svenska hetsporrar våren 1941 obetänksamt provocerar fram en tysk invasion av Sverige och det fyraåriga elände som följer.

---

Uppdatering 4 april 2016: En hel del Partisan-idéer återupplivas i  sciencefictionmiljö i en lång Fenix-artikel senare i vår — länk >>>

Piratfantasy/horror

Filmerna i franchisen Pirates of the Caribbean (envist stavat på engelska även i Sverige 😦 ) skakade tillfälligt nytt liv i piratgenren. Senast sådan var populärt var väl när Errol Flynn svingade värjan på 1940-talet? Jag är ingen entusiast inför denna epok, eftersom jag finner den lite väl begränsad: stjäla skeppslastar, leva rövare (!) i skumma hamnar och fäktas med grymma spanjorer. Sjöröveri måste kopplas in i ett större sammanhang för att locka mig.

När jag var med och skrev Gondor-modulerna åt Iron Crown på 1990-talet lade jag in ett långt avsnitt om Umbars korsarer och Gondors kungliga kapare, vilka bekämpade varandra längs Midgårds sydliga kuster under några sekler efter Ättefejdens slut. Där blev sjöröveriet en del av ett lågnivåkrig mellan två stater — där kom det större sammanhanget in i bilden. Umbars härskare försökte visa att kungen av Gondor inte kunde skydda sina undersåtar och därför inte var värdig deras trohet. Gondor, å sin sida, strävade efter att skada Umbars ekonomi genom att angripa dess sydriktade havshandel. En halvbra parallell i vår historia är de nordafrikanska sjörövare som under 1600-talet nominellt löd under den osmanske sultanen och angrep västeuropeiska mål så långt norr ut som Island för att plundra och ta slavar. Detta var en del av den pågående maktkampen mellan sultanen och de europeiska monarkerna.

Tim Powers, en av mina favoritförfattare, gav ut en piratfantasyroman 1987: On Stranger Tides. Jag köpte den häromveckan. Den utspelar sig i Karibien 1718, när den klassiska piratepoken nalkas sitt slut. Tim Powers brukar vara skicklig på att sno ihop intrigerna och inkludera både sann historia och fantastik. Här gör han inte mig besviken: den legendariska piraten Svartskägg dyker upp i en nyckelroll, tillsammans med klassisk karibisk vodou och illasinnade europeiska magiker. Som vanligt är huvudpersonen en “normal” person som blir indragen i märkliga potentaters maktspel och gör sitt bästa för att överleva i en farlig värld. Inga spoilers här i bloggen, men Powers har inte gjort mig besviken. Boken är i och för sig inte lika bra som Declare, men det kan bero på att Powers blev skickligare på sitt hantverk mellan 1986 och 2000.

Författaren säger dessutom att Disney köpte filmrätten till On Stranger Tides för några år sedan för att kunna inkorporera delar av plotten i Pirates of the Caribbean IV. Hur väl detta har fungerat vet jag inte, eftersom jag inte har sett filmen.