Ett författarmotto

Ett motto som passar mitt författande: “The mind, once expanded to the dimensions of larger ideas, never returns to its original size.” (nedtecknat av Oliver Wendell Holmes, amerikansk läkare och poet, 1809-1894)

Advertisements

Romanskrivandets vedermödor

Varje skönlitterär författare har sitt sätt att arbeta, att bygga sin berättelse. Stephen King har skrivit att han ser det som att “gräva upp” ett fornfynd ur marken, att äventyret redan finns där och han måste få upp det i oskadat skick. Leigh Brackett skrev att hon ofta inte visste var berättelsen skulle ta vägen när hon började skriva.

Jag har min egenhet. Jag måste ha en start och ett slut färdigt i huvudet när jag börjar skriva en berättelse. Jag måste också ha miljön uttänkt. Om jag inte vet hur berättelsen ska sluta, driver huvudpersonerna bara omkring och pratar med varandra, men om jag ser slutet får huvudpersonerna fokus och jobbar tillsammans för att komma dit.

Den fiktiva världen är också viktig för mig, eftersom mina berättelser handlar om hur huvudpersonerna samspelar med sin omvärld: äventyr, faror, listigheter. Därför ägnar jag mycket tid att bygga stämningshöjande samhällen och platser. Ett fantastiskt ställe måste vara fantastiskt på rätt sätt för att upprätthålla berättelsens inre trovärdighet. Varje värld har så att säga naturlagar, som t.ex. styr magi eller teknologi.

Spiran och stavens Gondica och Iskrigets skugghistoriska jordklot är nogsamt uttänkta just därför att jag inte ska motsäga mig själv under skrivandets gång. Det gäller att få huvudpersonernas agerande att vara rimligt utifrån vad de själva känner till. Vad är möjligt för dem? Vad är självklart för dem? Vad är märkligt för dem? Jag vill skapa en känsla av djup och bredd, att läsaren upplever att det finns en komplett värld här även om berättelsen bara visar en liten del. Detta ger mig också uppslag till fler berättelser från samma värld.

Baksidestext till “Iskriget”

1940: I Centraleuropa rasar det republikanska upproret, där tyskar och tjecker slåss mot kejsarens diktatur. Rebellspionen Johnny Bornewald skickas till sydpolskontintenten Alba för att undersöka fientlig verksamhet på dess isvidder. Han och hans albaiska guide Linda Connor hamnar i knipa när strider oväntat blossar upp runt dem.

Polarköld, fientliga kulor och smutsigt maktspel: alla blir lika dödliga hot när den europeiska konflikten drabbar en annan världsdel. De två hittar plötsligt en stor hemlighet – gör den dem till bondeoffer i det stora kriget? Eller kan de hitta en väg ut…

“Spiran och staven” — baksidestexten

»Du är en ende av oss som kan fly härifrån utan att befläcka vår heder. Därför befaller jag dig att gå i landsflykt och viga livet åt att befria vårt folk«, sade furst Ekrit.

Räven bugade. »Jag svär vid Ljuset och Friden att göra så. Må Maharahul stå som vittne till mina ord och må allas vrede bli min lott om jag bryter eden.«

Ett förlorat krig och plötsligt måste Räven, furstefamiljens ende överlevande medlem, och fyra tonåriga vänner bekämpa den armé som ockuperar hemlandet. Hur ska de klara det?
_ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _ _

Författarens kommentar: En klassisk trope i fantasylitteraturen, javisst. Den här äventyrsromanen utgör min variation på ett uråldrig tema. Storyn är schatterad i grå nyanser: vad är ansvar? vad är plikt? hur fräter krig sönder individer? hur långt bör en människa gå för att rätta till ett orätt?