Less blogging, more other writing

I have cut back on my blogging recently. Cause: other creative writing projects take my spare time. Good news in some manner.

Lite Gondica med västern-smak

Jag har blivit tillfrågad om fler berättelser som utspelar sig i Spiran och stavens värld Gondica. Här har jag börjat skissa på något västern-liknande. Vill du fortsätta läsa efter den här starten?

Tre bankningar på dörren ryckte Darit ur sömnens grepp. Han satte sig upp i sängen, yr och med smak av avträde i munnen – bakfylla tredje morgonen i rad.

”Liktor, vakna, vakna. Ni måste komma genast. Dråp!” Rösten utanför tillhörde Terki, Darits yngste lagväktarbiträde.

”Jag kommer.” Darit stapplade till kommodens tvättfat och rensade ansiktet med ljummet vatten. ”Säg åt husmor att jag vill morgonvard.” Han torkade det korta skägget med en lortig handduk och vinklade upp fönsterluckan. Solens läge visade att två väkter hade förflutit sedan gryningen.

Darit klev ut på den timrade loftgången utanför sovrummet och såg över skansens innergård. En varm vind for i ansiktet och fördrev lite av huvudvärken. Stallfolket hade tagit ut alla hästar för tvättning och verkning. Snett över sandplanen stod styresmannens kontor stängt, trots att en skara plebejer stod samlade framför dess port. I gårkväll hade fyra tjänare burit iväg Monderstens högste kejserlige ämbetsman från ett fylleslag och karlen skulle säkert inte visa sig före solhöjdsstunden.

Första anblicken av Monsta skans med ljusgrå stenmurar och luggslitna invånare hade väckt avsmak i Darits hjärta, en känsla som efter några veckor hade växt till avsky. Detta avkroksfort var hemvist endast för en kejserlig häradsdomstol och en skatteindrivare. Styresmannen Lardir tem-Ardit ran-Sego ledde häradets civilförvaltning och var domare och blev därför Darits överordnade. Ätten ran-Sego var välkänd i Gradjestad, men Lardir var en misslyckad medlem. Någon släkting måste ha ordnat den här posten för att få iväg honom någonstans där han inte kunde ställa till besvär. Här förslösade han livet med vin och gnäll över ett ogint öde. Skatteindrivaren Nengit tem-Vikrat ran-Larus, som löd direkt under provinsguvernörens kansli i citadellet Järnklippa, var däremot en nitisk karl och därför illa sedd av Monderstens plebejer, fattiga bönder och herdar vars grova dialekt Darit knappt kunde tyda. Darits enda tröst var att hans företrädare hade värvat sex skärpta vigiler som lärt sig tala begripligt. Dessa liktorsbiträden tog plikterna på allvar, kanske därför att det var bästa vägen uppåt i livet för bondgrabbar. Några höll till och med på att lära sig läsa och skriva.

När Darit gick nedför trätrappan såg han de tre som var i tjänst sitta i loftgångens skugga på bänken utanför tjänsterummet tillsammans med en främmande yngling, en dräng av klädseln att döma. När han såg Darits oknäppta blå uniformsjacka och musketörhatt med den kejserliga ämbetsmannens blå plym, for han upp med en slarvig bugning.

”Ljus och frid, unge man”, sade Darit. ”Jag tar strax emot.” Inne i tjänsterummet kastade han hatten på ett sidobord och gled ner på stolen bakom arbetsbordet. Där väntade en bricka med kokt potatis, äpplen och en kanna söt limonsaft. Han drack två muggar i snabb följd för att kväsa törsten. Två tuggor på stor potatis följdes av ordern: ”Kom in allihop.”

Vigilerna väntade innanför dörren medan drängen gick fram till bordet.

”Nå, unge man?” sade Darit.

”Nådig herrn, jag är från Tellby, skickad av vår hövding i gryningen. Två karlar dräptes på byns marker i natt och hövdingen vill att ni kommer. Jag kom så fort jag kunde till häst, herrn.”

Nyheten slog gnistor i Darits sinne: Äntligen något annat än att bevaka marknadsplatser och klubba ner fulla bråkstakar. Tellby – en och en halv legua bort om jag minns rätt. ”Självklart ska jag undersöka det här. Vänta utanför tills jag ätit klart.” Han pekade mot vigilerna. ”Terki, du följer med. Lasta en klövjehäst för två dagars bortovaro. Avmarsch om en halv väkt. Ni andra tar hand om kontoret.”

Skuggdansare stod sadlad och redo vid stalldörren när Darit kom dit. Hans vänsterhand gled över valackens svarta hårrem medan högerhanden höll fram ett halvt äpple som de gulvita tänderna fångade med ett krasande. Det svärtade remtyget satt som gjutet och ryttarpistolerna låg prydligt rengjorda i sadelhölstren. Terki väntade med karbinen på ryggen vid sitt fuxsto. Darit granskade klövjehästen utan att finna något att anmärka på. ”Bra ordnat, Terki! Nu ger vi oss av.”

Väl i sadeln kände Darit sig fräsch på nytt. På hästryggen fanns den enda resten av gardistlivet och det var lika bra att njuta när det gick. Solen gassade redan så hårt att uniformsjackan fick förbli oknäppt. Terki föll in bakom med packdjuret i släptåg. Drängen tog sig upp på sin slitna kamp. Han visste hur man red, men inte mycket mer.

Vid skansporten väntade styresmannens äldsta dotter Lirba, iförd en åtsittande ljusgul klänning som alltför tydligt framhävde en stor byst och breda höfter. En silverbroderad schal skyddade hjässan mot solen. Hon var sexton vårar och missade aldrig en möjlighet att tala med Darit när han vistades i skansen. ”Ljus och frid, herr liktor. Blir ni borta länge?” hälsade hon.

Darit svepte av hatten. ”Ljus och frid, ädla dam. Minst två dagar.” Hennes barnsliga uppsyn väckte alltid hans avsmak, men han dolde känslan bakom ett intetsägande leende. Redan under första veckan i Monsta förstod han att styresmannen gärna skulle se denna dotter gift med den nyanlände lagväktaren, som tillhörde en tillräckligt fin ätt. Darit å sin sida kände att han hellre skulle gå i landsflykt. Skänklarna manade Skuggdansare i trav och de tre ryttarna satte av längs den steniga vägen till Tellby.

The Path

Conference/Violence

During recent years I have read three of the many Honor Harrington books produced by David Weber et consortes. The heading summarizes most of their content nicely: the reader is invited to a series of conferences, meetings, intimate tête-à-têtes and quarrels in which various sets of characters discuss ways of dealing with the political and military problems they are facing. Usually you get to know what both sides of a conflict say. This is interspersed by a solitary character musing on some issue (i.e. a plain info dump).

After about 150 such pages, the reader commonly arrives at an episode of extreme violence, usually either close combat with laser guns or giant spaceships being blasted to pieces by nuclear weapons. The death-tolls often reach more than ten thousand per clash. The authors’ knowledge of old-style naval strategy is quite good: logistics and deception play important roles.

Then it’s back to the conference room once again.

The background story to the adventures of Honor Harrington, officer of the Royal Manticoran Space Navy, is openly modeled on the clashes between Great Britain and the French Republic in the 1790s, with Harrington as a future version of admiral Nelson (during her career she, too, loses an arm and an eye, though cybernetic technology provides some relief). One of the major revolutionary characters is even called Rob S. Pierre. But the star-faring societies of the far future are of course much more complex than that.

What makes the stories too tedious for my liking? The too detailed and too frequent talking-head events and info-dump introspections — shoddy dramaturgy, plain and simple. A skilled author ought to be able to do a better job with something as colorful as the French Revolution. But the social and political ramifications of that world-changing event are never touched more than lightly. What a pity.

The darkness and the hope

Ursula LeGuin is an author that has accompanied me since my teens, when I encountered A Wizard of Earthsea in Swedish translation. I have even had the pleasure of meeting the venerable lady face to face at her Swedish publisher’s office about 20 years ago.

By now I have read most of her stories. Two of them shake my heart every time I enter their pages even though I have read both a dozen times or more: the novel The Tombs of Atuan and the short-story The Ones Who Walk Away From Omelas. Human cruelty, liberation and escape are their key concepts. LeGuin shows that a decent human must act responsibly when society is unjust, even if the price gets steep. Liberty is gained by actively rejecting the status quo.

Arha of Atuan is a de facto slave, even though her position has a high status — society expects her to surrender her freedom to serve chthonic powers that instead ought to be shunned. While growing up she gradually learns that she is not the person others believe her to be and the insight eventually sets her free, though freedom turns out to be a tough road. In sparse scenes the reader sees the dreary life at the desert shrine and how its human denizens become twisted by their unnatural existence.

The city of Omelas is located elsewhere in never-never-land, the most attractive place one can imagine. But what is the price paid for the abundant blessings? Yes, there is a serpent in the shadows, though many townspeople deny its true qualities. The shortstory cuts like a glass shard in my heart — I am one of those unsettled souls that refuse the city’s covenant and instead walk away from Omelas.

“The place they go towards is a place even less imaginable to us than the city of happiness. I cannot describe it at all. It is possible it does not exist. But they seem to know where they are going, the ones who walk away from Omelas.”

To use a term coined by the American author Chaim Potok: “the sacred discontent”, i.e. to reject injustice and act accordingly, accepting the cost this choice entails.

35 years with RPGs

It is currently some sort of minor jubilee for me — 35 years ago, at the first gaming convention in Sweden, I was introduced to role-playing games. It was love at first sight and this “phenomenon” has influenced my professional career and private life profoundly. I am still designing new games, though nowadays only at a hobby level.

And that gaming convention’s 36th manifestation, called Gothcon XXXVI, opens today in my old home town.