
Dansande faun, av Eva Widermann. Klicka på bilden för större version.
Sorgevedens fauner är jägare och samlare som hör hemma i ek-, bok- och cypressskogar. De känner sin hemtrakt utan och innan, men kommer trots detta många gånger till korta gentemot de människor som breder ut sig allt mer och hugger röjningar, anlägger byar och planterar grödor på platser som faunerna länge sett som sina.
Faunpersonligheten, inom det vida spann som ett folkslags individer faller, skiljer sig tydligt från människans på två punkter: skicklig på improvisation, men svag på långsiktig planering. Fauner är för det mesta osedvanligt duktiga på att hantera plötsliga förändringar, som naturkatastrofer, men de bygger inga byar, vägar eller broar. Därtill är de dugliga spelmän – gärna på flöjt, trumma och en motsvarighet till lergök – och dansare, allt baserat på livliga improvisationer. Faunens sinnelag är alltså inriktat på “här och nu”. Detta är en tillgång för ett stenåldersfolk utlämnat åt naturens nycker, men det leder också till att fauner i mänskliga samhällen uppfattas som omogna och impulsiva festprissar.
Faunernas teknik baseras på det skogen tillhandahåller. De är skickliga på trä- och stenarbete, och tillverkar goda redskap för att gräva fram örter och fälla träd. Deras flätade korgar är av hög kvalitet och säljs för ett gott pris till människor och dvärgar. De vanligaste vapnen är spjut med stenspets, stenyxa och blåsrör. Deras häxdoktorer vet hur man brygger jaktgifter av grodsekret och spetsört. Fauner uppskattar mänskliga redskap som knivar, spadar och pilbågar, eftersom sådana är till nytta i vardagen.