Partisan: ett svenskt rött-vitt inbördskrig?

Summary in English: This blog post deals with the unearthing of the lost unpublished Swedish role-playing game Partisan, which deals with Sweden under a fictional foreign occupation.

Den hypotetiska Socialistiska Rådsrepubliken Sveriges flagga

För några veckor sedan fick jag den enda existerande manuskopian — åtminstone så vitt jag vet — av det sägenomspunna opublicerade rollspelet Partisan (läs mer om fyndet här — länk >>> ). Häromdagen blev jag tillfrågad om hur jag såg på en Partisan-setting med ett svenskt inbördeskrig. Efter lite funderande kom jag fram till att ämnet förtjänar att stötas och blötas här på bloggen.

En inbördeskrigskampanj fanns inte i min tankevärld när jag skrev Partisans urmanus för trettio år sedan. Dåförtiden hade jag sett tv-serier som Hemliga Armén (en allvarlig skildring av livet i det ockuperade Belgien, inte att förväxla med parodin ‘Allo ‘Allo) och V (en invasion av förklädda rymdödlor), samt läst John Hacketts två böcker om tredje världskriget . Så jag tänkte enbart i termer av Sverige under ockupation av främmande makt.

Nåväl, hur ser jag på saken idag? Jo, när det gäller ett svenskt inbördeskrig, oavsett om vi tänker oss i nutid, på 1980-talet eller tidigare under 1900-talet, har jag svårt att visualisera en kampanjmiljö som skulle upplevas som spelbar. Vi svenskar saknar ju den typen av erfarenheter, till skillnad från exempelvis Finland eller Tyskland. Och där startade inbördeskrigen när den gamla samhällsordningen bröt samman på grund av första världskriget.

Om vi använder Sverige 1917-21, de stökiga åren när demokratin slutligen segrade hos oss, som utgångspunkt kan vi notera följande:

A. Den svenska vänstern dominerades under 1910-talet av reformister. Socialdemokraterna var tydliga med att de skulle ta makten via demokratiska val och att de inte godtog våldsamma “minoritetslösningar”, medan partiets revolutionsvurmande leninister förblev ett litet men bullrigt kotteri som bröt sig ut 1917. Detta till skillnad från de finska socialdemokraterna som var redo att gripa till vapen på grund av det politiska tumult som drabbat Finland efter den ryska republikanska revolutionen i mars 1917.

B. Den svenska högern var inte heller beredd att sätta hårt mot hårt. I och för sig hade kungen och hans kamarilla genom politiskt fulspel kuppat bort en liberal regering vid borggårdstalet 1914, men riksdagens högerledare ville ändå inte upprätta en auktoritär regim, eftersom de redan inför rösträttsreformen 1909 hade förstått att en sådan vore dömd att misslyckas. Sålunda accepterade högern utan större knot att socialdemokrater och liberaler hösten 1917 berövade kungen all personlig makt och införde parlamentarisk demokrati med allmän rösträtt. Återigen till skillnad från åsiktsfränderna bland de vita i Finland.

C. Finska inbördeskrigets vita och röda parter stöddes av varsin stormakt: Kejsartyskland och Sovjetryssland. Röda upprorsmakare i Sverige skulle sakna försörjningsleder österut, till skillnad från de finska röda som kontrollerade järnvägen från Helsingfors till Lenins Petrograd. Och utan sovjetiskt logistiskt stöd vore en röd revolt dödfödd. Samtidigt skulle en vit sida få stöd via havet, antingen av Tyskland till oktober 1918 eller från 1919 av Storbritannien.

Slutsats: Jag kan inte se en trovärdig Partisan-setting med ett svenskt inbördeskrig av finsk modell, eftersom vårt samhälle saknade nödvändiga kulturella, politiska och militära komponenter. Det finns andra, mer stämningsfulla alternativhistoriska miljöer; mer om sådana i kommande bloggposter.

Partisan: portugisiska lärdomar

Summary in English: This blog post deals with the unearthing of the lost unpublished Swedish role-playing game Partisan, which deals with Sweden under a fictional foreign occupation.

För några veckor sedan fick jag den enda existerande manuskopian — åtminstone så vitt jag vet — av det sägenomspunna opublicerade rollspelet Partisan (läs mer om fyndet här — länk >>> ). Nyheten väckte extremt intresse bland svenska gamers: min blogg fick plötsligt tio gånger fler besökare än normalt. Då visade det sig också att Fria Ligan redan för några år sedan hade registrerat varumärket “Partisan” för spel och leksaker, vilket i sin tur gör att mitt urmanus, oavsett omständigheterna i övrigt, inte kan ges ut.

Hursomhelst, när jag granskar de texter jag skrev för trettio år sedan, konstaterar jag att FV för mina färdigheter Världsbyggare och Regelsnickrare är högre idag, konstigt vore det annars. Bland annat har mina vistelser i Indien och Afghanistan ändrat mitt sätt att se på hur krig och ockupation påverkar samhällen på djupet. Min sedan tjugo år bortgångne indiske svärfar deltog i kampen mot det brittiska kolonialväldet på 1940-talet och han hade mycket att förtälja. För tio år sedan levde jag i Kabul i ett land som förötts av inbördeskrig, ockupation och förtryck sedan 1970-talet.

Dessa erfarenheter har lärt mig mycket om hur vardagslivet rullar på som vanligt mitt i allt allt tumult: barn går i skolan, bagaren säljer sitt bröd, medan moskéer och kyrkor kallar de trogna till bön såsom de gjort i över tusen år.

Tyrannen Mao Zedong slog en gång fast att gerillan rör sig mitt i det vanliga folket som fisken i vattnet. I min omtolkning: ockupanten må vara nog så hård och nitisk, men vardagslivets “bakgrundsbrus” stör många gånger ut de små företeelser han spanar efter.

Ett illustrativt exempel: Filmklippet ovan handlar om den oblodiga portugisiska nejlikerevolutionen 1974, vilken jag som femtonåring följde via svensk TV. Movimento das Forças Armadas, en grupp demokratiskt sinnade löjtnanter och kaptener, störtade  den högerdiktatur som styrt sedan 1932. De planerade sin kupp skymda av rutinmässiga militärsysslor, så säkerhetspolisen urskiljde inte vad som var på gång inuti den krigsmakt som så länge varit regimen trogen.

Om jag skulle göra Partisan idag, skulle jag lägga ut texten ordentligt om just detta: hur underjordens folk gömmer sig mitt i överjordens vardag.

“Acquainted with the Night”

I have been one acquainted with the night.
I have walked out in rain — and back in rain.
I have outwalked the furthest city light.

I have looked down the saddest city lane.
I have passed by the watchman on his beat
And dropped my eyes, unwilling to explain.

I have stood still and stopped the sound of feet
When far away an interrupted cry
Came over houses from another street,

But not to call me back or say good-bye;
And further still at an unearthly height,
One luminary clock against the sky

Proclaimed the time was neither wrong nor right.
I have been one acquainted with the night.

By Robert Frost

Steampunk and the Dark Man’s Burden

Colonialism is a frequent backdrop to my stories, regardless whether I write dieselpunk or fantasy, stories or role-playing games. Since I have one foot in Europe and one in India, I have had the unusual experience of seeing that phenomenon from both sides. Some of the elders of my Indian clan, all of them sadly departed by now, participated in the liberation struggles in the 1930s and 1940s, whereas others served in the British Indian army and fought the Japanese. All had much to tell me and I cherish those memories. And here in Europe it is hard to avoid the “white man’s burden” narrative of colonialism; it appears in all kinds of popular culture.

So I write about characters from both sides of the fence and let them explain by themselves how they relate to an authoritarian colonial order − make no mistake about it: colonialism is getting a stranger’s fist punched in your face, even though the force of the blow may vary depending on what nation does the colonizing and when.

“The conquest of the earth, which mostly means the taking it away from those who have a different complexion or slightly flatter noses than ourselves, is not a pretty thing when you look into it too much.” − From The Heart of Darkness by Joseph Conrad.

Scene from the US conquest of the Philippines circa 1900. Artist: Vasili Vereshchagin

Colonialism often gets soft-pedalled in steampunk. SM Stirling’s alt-history Indian Raj in Peshawar Lancers is an illustrating example: the author unsuccessfully strives for a Kipling-ish mood in a tall tale (featuring airships, evil cults, etc) in which romanticized British and French adventurers save a colonial regime, and incidentally its native subjects, from Russian machinations, while Indian nationalists appear as terrorists and Afghan tribesmen resemble pseudo-Orcs. Bruce Sterling’s The Difference Engine approaches the same issues in a less rose-tinted manner, for example by an unflattering portrayal of the English protagonists’ harsh attitudes toward First Nation Americans.

So this is the above-mentioned burden of colonized peoples: to be amusing sidekicks, expendable femmes fatales, and devious adversaries to white protagonists, or to be background witnesses to the plot-shaking actions of Americo-European heroes. It reminds me of Arthur Conan Doyle’s use of foreign characters in his fiction, for example devious or temperamental Italians and South Americans, or the predatorial savage in The Sign of Four. Such aliens are strange to behold and difficult to comprehend, thus becoming menacing outsiders to white insiders − them versus us, the psychological curse afflicting colonial settlements everywhere.

However, all is not gloom. In Steve Turnbull’s novellas about Anglo-Indian sleuth Maliha Anderson, Indians are full-fledged protagonists in his steampunk Raj and Ceylon. And I approach colonialism with a critical mindset in my dieselpunk novel The Ice War, in which, for example, Eurasian spy Johnny Bornewald faces widespread racism, and is at times able to exploit that sentiment, because those contemptuous Europeans presume that he is an ignorant yokel.