Thoughts in a Time of Drought

“History knows no happy endings, just crises that come and go.”

This summer has been extremely hot and dry here in Sweden. The unusual weather started in May and still continues two months later. Sweden’s meteorological records go back 270 years and nothing like this summer has ever been registered. The scientific underpinning of anthropogenic climate change is strong so I am convinced that mankind is heading into an era of turbulent weather.

(However, if you, dear reader, happen to be a climate-change denier, this blog post is NOT an invitation to enter your objections in the comment field. The post’s purpose will become clear below, and TL;DR is not an acceptable excuse.)

Mythic and Real Climate Horrors
Norse mythology speaks of the Fimbulvinter, a winter that lasts for three years and heralds Ragnarök when the world will perish in storm and fire. Archaeologists speculate that this mythic winter may been a reflection of an extreme cold-weather event around AD 540, caused by volcanic eruptions. I have lived through many harsh winters so I understand my distant ancestors’ fear of that season.

But these days, a Fimbulsommar appears to be a more realistic threat to my country. Warm summers are generally considered to a blessing among us Swedes, but I have endured hot Augusts in the eastern Mediterranean, in Florida and in Afghanistan, so I have come to understand how long periods of drought and heat can be regarded with as much fear as overlong winters. The Sun is not a merciful celestial entity, something that is obvious in descriptions of Apollon, a Greek Sun god who also is the lord of plague, and in the legend of Phaëthon, a demigod whose failed attempt to steer the Sun chariot across the sky almost causes the end of the world by taking the Sun too close to Earth’s surface.

The warming of Terra will probably disrupt the extant political order severely as people and agriculture will have to move away from the expanding tropics. At the same time, the rising oceans will inundate major urban areas like Dhaka, London, New York and Mumbai.

Melting polar caps will reshape our world

American Revolution vs European Evolution
When I was young, science fiction stories often spoke of a future unified Earth, usually considered to be a “good thing” with humanity coming together in a union of regional “states”. Often such a unification was justified by appeals to reason, e.g., as a way ensuring peace and social stability. But the warming of Terra might instead justify a “unification by necessity” scenario: the challenges to human civilization become so huge that long-term transnational efforts are required to ensure its survival.

The European Union can be seen as a case of transnational cooperation originally instigated by the necessity of avoiding yet another devastating European war. Unlike the United States, which was created by a revolutionary declaration in 1776 and by the promulgation of a constitution in 1787, the fusion of Europe’s nations (starting in 1952 with the CECA Treaty) has incrementally expanded in extent and scope, treaty by treaty. This evolution will probably never end and so I dare not guess what a united Europe will look like by the time my children, all born around the millennium, get grandchildren.

Since three decades, the European Union has had to find new ways of dealing with some serious and unexpected challenges, for example:
— the Balkan Wars in the 1990s, and the resulting political complications, some of which remain unresolved 20 years later.
— nation-building in Afghanistan after the fall of the Taliban regime in 2001/02. I went to Kabul ten years ago as a member of EUPOL Afghanistan, a civilian EU police support mission.
— widespread piracy around the Horn of Africa after the internal collapse of the Republic of Somalia in the 1990s. EU has organized the long-term counter-piracy missions Atalanta and Nestor.
— the huge refugee influx caused by the drawn-out Syrian civil war in the 2010s
— the spectre of resurgent European authoritarianism, also in the 2010s.

The EU administration in Brussels has therefore been forced to develop central political and administrative mechanisms for crisis management. Whether those efforts have been productive is another issue, but we can at least commend the EU for trying.

A Green Cyberpunk Setting?
Going from reality to the realm of science fiction, I now envision an EU-inspired setting for an RPG setting, perhaps in 2118. Heroism in small steps might be an apt campaign theme, i.e., determined characters strive to handle minor crises that never stop coming.

The loose Terran Federation (TF) is Earth’s dominating political entity. It grows slowly as sovereign nations accede to it one by one to get the full benefits of TF’s civilization-saving ventures.

The TF’s tasks at hand are immense because agriculture must be reorganized at the continental level and new cities built at Earth’s new coastlines. Its Crisis Investigation Center (CIC) dispatches intrepid operators to trouble-spots around the world. Their job is to check what is really going on and figure out what to do about it, their conclusions sometimes leading to the establishment of specialized operations for handling specific problems.

But serving as an field operative of a cumbersome organization is never a smooth ride; in this particular context, CIC agents often need to come up with creative solutions that accomplish what’s needed, while keeping the home office in a state of semi-ignorant complacency. When hotshot freewheelers, for example the militant activists of the Emerald Serenity movement, jump into the fray, the situation of the ground gets even more messy.

Voilà, I have moved from my reflections on this extreme Swedish summer to outlining a setting for a semi-near-future science fiction campaign based on a very troubled Earth, executed as “green cyberpunk”. And that’s the core of this post: a piece of political science fiction inspired by the current grim climate changes.

A Salute to the Great Dragonlord

Forty-one years ago, I entered the realm of Gary Gygax: a newfangled multiverse of the mind. That experience changed my life for the better, and eight years later it made me Sweden’s first professional designer of role-playing games. And still today, those games are an essential part of my life. And I am but one in a host of nerds that have found joy, friendships and wisdom thanks to the Dragonlord: therefore, may ḱlewos n̥dʰgʷʰitom (PIE: “undying fame”) be his proud lot.

“Let me be like Bach”

Let me be like Bach, creating fugues
Till suddenly the pen will move no more.
Let all my themes within — of ancient light
Of origins and change and human worth —
Let all their melodies still intertwine,
Evolve and merge with growing unity,
Ever without fading
Ever without a final chord …
Till suddenly my mind can hear no more.

Beatrice Tinsley (1941-81),
Ph D, professor of astronomy at Yale University
Read more about her successful career as a cosmologist — link >>>

Podcasten Bortom: Jag blickar tillbaks på mina 40+ år i branschen

Summary in English: I have been interviewed in a Swedish podcast about my 40+ yaers in the RPG business.

Robert Jonsson har intervjuat mig för sin podcast Bortom Bortom. I avsnitt 62, inbäddat nedan, berättar jag om hur jag började med hobbyn och tar er med på en resa igenom min karriär där världsskapandet är den röda tråden. Jag berör bland annat rollspelen Drakar och Demoner, Mutant 2, Partisan, Gondica och Wastelands.

Sorgeveden: Gläntan vid stigens slut

Summary in English: Some reflections on my writing the Sorgeveden worldbook, an fantasy forest for the RPG Hjältarnas Tid.

Nu är vandringen över, nu står jag i gläntan vid den långa stigens slut, ja, så känns det idag när jag har slutlevererat mina Sorgeveden-texter till Krister Sundelin. Han tar nu över stafettpinnen när det gäller produktutvecklig och grafisk produktion.

Jag föreslog Sorgeveden för Krille härom året och han och hans kompanjoner i Helmgast AB nappade snabbt. Projektets inledning var intressant, eftersom det tog en stund att hitta rätt stämning. Krille har en tydlig bild av hur produkter till Hjältarnas Tid ska ser ut. Mina första texter var påverkade av vildmarksmodulerna Marsklandet och Torshem till Expert Drakar och Demoner, vilka har en kärvare och mindre sagoaktig ton än Hjältarnas Tid. Men med Krilles goda råd kom jag raskt in på rätt kurs.

Om jag nu ska summera arbetet i några rubriker:

Vilka är inspirationskällorna?
JRR Tolkiens skildringar av Gamla Skogen, Mörkmården och Fangorn finns alltid i mitt bakhuvud när jag skriver om fantasyskogar, och bredvid dem lade jag svensk storskog, det vill säga en sådan som Ronja Rövardotter upplever sina äventyr i: björk, gran och fura, varvat med gläntor, tjärnar och klippor. Allt kryddat med minnen från mina vandringar i Sörmland, Savojen, Andalusien och Uttarakhand (dvs Himalayas utkant). Så Sorgeveden bjuder läsaren på fyra smaker skogsvildmark: nordisk barrskog, centraleuropeisk ek- och bokskog, den subtropiska cypress- och korkeksskogen, samt sydamerikansk regnskog inspirerad av Jan Lindblads naturprogram som var populära i min ungdom.

Regionen Ruduaiz i Ebenholtslandet täcks av regnskog med föga undervegetation. Trädens stammar är höga och fläckiga av parasitväxter. Lövkronorna bildar ett tätt tak 25 meter upp, vilket vållar skumrask vid marken även mitt på dagen. Där nere är också luften het, fuktig och stillastående. Markfaunan består främst av betydelselösa smådjur. I övervegationen tjattrar och skriar apor och fåglar oavbrutet. Där uppe kan också tigerspindlar smyga fram, nästan osynliga för sina byten nere på marken. Invid vattendragen ser du capybarer och tapirer, och i närheten lurar leoparder. I floderna simmar aggressiva flodhästar och salamandiler, så om du färdas med båt eller kanot måste du vara vaksam.

Vad var mest intressant att skapa?
Utan tvekan orcherna: det blev en diger studie av hur dessa fungerar i ett icke-Tolkiensk sammanhang. Här finns ju varken Sauron eller Saruman. Stammen Shaqtugash tjänar som exempel, där jag visar hur orcherna lever till vardags och hur de ser på människor och vice versa.

»Mina yngel, om ni nånsin måste slåss mot människor, börja med att skicka ut de bästa spejarna för att ta reda på vilka knep de tänkt ut. Slåss om natten för då är deras ögon svaga. Och om ni hamnar i närstrid, träng er snabbt inpå dem och krossa deras tunna skallar innan de hinner bli lömska.«

Hur blev det legender och myter, sådant som skapar tät fantasystämning?
Jag skrev metafysiska ting enligt Krilles riktlinjer för det övernaturliga. Gudar och kulter ser väldigt olika ut runt om i Sorgeveden, men jag gjorde ett rejält nerslag i norr, där jag bland annat skildrade en populär halvgud, Dirini Skarpskytten:

Dirini är en legendarisk hjältinna, en djärv och listig mästerbågskytt som utförde många stordåd i forntiden. Hon sägs vara dotter till krigsgudinnan Aruzi och hövdingadottern Evgynja. Evgynja fördrevs ut i vildmarken av en försmådd friare och födde Dirini i en koja en fullmånenatt. Vargar vaktade där över mor och dotter och uppfostrade sedan Dirini såsom det anstår en halvgud och dotter till en krigsgudinna. Dirini avbildas alltid barhuvad och med pilbåge, ibland även med en varg vid sin sida. Hon åkallas av äventyrare, tjuvar och jägare som vill få del av hennes list och mod.

Ett av Dirinis mest kända stordåd var när hon fann den dolda stigen till mångudinnan Merzis silverskatt och stal där två armskenor av ogenomträngligt ädelsilver. De skyddade hennes armar när hon dräpte jättetekronten vid Mörkaströms vadställe. Merzi förlät sedan Dirini och gav hjältinnan ett hjässband av silver med en månsten som välsignar bäraren med perfekt syn nattetid.

Det har varit väldigt kul att komma ut på banan i den svenska rollspelsrenässansen, vår hobbys andra guldålder. Härnäst ska jag skriva ett äventyr till Elosos nyutgåva av Chock, men jag hoppas kunna återvända till fantasykampanjer under 2019.