“The Ice War”: An Alban juggernaut at work

Polar scene by Rob Watkins (click on picture for lager version)

When I wrote my dieselpunk spy adventure The Ice War (link >>> ) some years ago, I let the story have three protagonists: two people — spy Johnny Bornewald and mechanic Linda Connor — and one continent — Alba, an alternate-history substitute for Antarctica. Transportation across Alba’s icy wastes is mainly by juggernauts, huge diesel-electric vehicles that take people and supplies from one frozen location to another. This illustration by Rob Watkins captures quite well what a freight juggernaut of the Russian army looks like.

Advertisements

Patreon Progress (2): “Thriller”

I am currently busy fixing a lot of things at home and that is a recipe for serendipitous discoveries: in this case, I unearthed the typewritten manuscript for Thriller, my first complete role-playing game design.

In the summer of 1983 I worked night shifts as a solitary security guard at a factory in my hometown Gothenburg. The nights were long and dull, so I took a small typewriter to work  and wrote Thriller during the slack hours between my patrol rounds. (My boss didn’t object, because my hobby kept me awake.) The game was based on tropes from the spy comics (e.g. Secret Agent X-9) and action-hero television series (e.g. The Professionals) that were available in Sweden in the 1970s and early 1980s.

Thriller was an adequate game in those days, though it is outdated nowadays. I submitted its manuscript to Titan Games, the Swedish company that a few years later published Swedish Dungeons & Dragons, but they were not interested. I kept on working on the project for some time: my manuscript contains an addendum from 1984 that outlines a parallel-worlds setting, comparable to Steve Jackson’s much later GURPS Alternate Earths. I remember play-testing a Thriller adventure in late 1984 with Ylva, Christer, and Per, three university friends in Lund. The set-up was a cross-over with Call of Cthulhu, even though the players never realized it. Hence Thriller was flexible enough to handle any kind of contemporary action-oriented campaign.

However, when I joined Target Games in April 1985, I got busy with that company’s games so Thriller ended up in my collection of unrealized game projects.

A scanned PDF in Swedish of Thriller will become available for my supporters  when my Patreon page is up and running.

Thoughts in a Time of Drought

“History knows no happy endings, just crises that come and go.”

This summer has been extremely hot and dry here in Sweden. The unusual weather started in May and still continues two months later. Sweden’s meteorological records go back 270 years and nothing like this summer has ever been registered. The scientific underpinning of anthropogenic climate change is strong so I am convinced that mankind is heading into an era of turbulent weather.

(However, if you, dear reader, happen to be a climate-change denier, this blog post is NOT an invitation to enter your objections in the comment field. The post’s purpose will become clear below, and TL;DR is not an acceptable excuse.)

Mythic and Real Climate Horrors
Norse mythology speaks of the Fimbulvinter, a winter that lasts for three years and heralds Ragnarök when the world will perish in storm and fire. Archaeologists speculate that this mythic winter may been a reflection of an extreme cold-weather event around AD 540, caused by volcanic eruptions. I have lived through many harsh winters so I understand my distant ancestors’ fear of that season.

But these days, a Fimbulsommar appears to be a more realistic threat to my country. Warm summers are generally considered to a blessing among us Swedes, but I have endured hot Augusts in the eastern Mediterranean, in Florida and in Afghanistan, so I have come to understand how long periods of drought and heat can be regarded with as much fear as overlong winters. The Sun is not a merciful celestial entity, something that is obvious in descriptions of Apollon, a Greek Sun god that also is the lord of plague, and in the legend of Phaëthon, a demigod whose failed attempt to steer the Sun chariot across the sky almost causes the end of the world by taking the Sun too close to Earth’s surface.

The warming of Terra will probably disrupt the extant political order severely as people and agriculture will have to move away from the expanding tropics. At the same time, the rising oceans will inundate major urban areas like Dhaka, London, New York and Mumbai.

Melting polar caps will reshape our world

American Revolution vs European Evolution
When I was young, science fiction stories often spoke of a future unified Earth, usually considered to be a “good thing” with humanity coming together in a union of regional “states”. Often such a unification was justified by appeals to reason, e.g., as a way ensuring peace and social stability. But the warming of Terra might instead justify a “unification by necessity” scenario: the challenges to human civilization become so huge that long-term transnational efforts are required to ensure its survival.

The European Union can be seen as a case of transnational cooperation originally instigated by the necessity of avoiding yet another devastating European war. Unlike the United States, which was created by a revolutionary declaration in 1776 and by the promulgation of a constitution in 1787, the fusion of Europe’s nations (starting in 1952 with the CECA Treaty) has incrementally expanded in extent and scope, treaty by treaty. This evolution will probably never end and so I dare not guess what a united Europe will look like by the time my children, all born around the millennium, get grandchildren.

In the last thirty years, the European Union has had to find new ways of dealing with some serious and unexpected challenges, for example:
— the Balkan Wars in the 1990s, and the resulting political complications, some of which remain unresolved 20 years later.
— nation-building in Afghanistan after the fall of the Taliban regime in 2001/02. I went to Kabul ten years ago as a member of EUPOL Afghanistan, a civilian EU police support mission.
— widespread piracy around the Horn of Africa after the internal collapse of the Republic of Somalia in the 1990s. EU has organized the long-term counter-piracy Atalanta and Nestor missions.
— the huge refugee influx caused by the drawn-out Syrian civil war in the 2010s
— the spectre of resurgent European authoritarianism, also in the 2010s.

The EU administration in Brussels has therefore been forced to develop central political and administrative mechanisms for crisis management. Whether those efforts have been productive is another issue, but we can at least commend the EU for trying.

A Green Cyberpunk Setting?
Going from reality to the realm of science fiction, I now envision an EU-inspired setting for an RPG setting, perhaps in 2118. Heroism in small steps might be an apt campaign theme, i.e., determined characters strive to handle minor crises that never stop coming.

The loose Terran Federation is Earth’s dominating political entity. It grows in slowly size as more and more sovereign nations accede to it because they need to join its civilization-saving ventures. The TF’s tasks at hand are immense as agriculture must be reorganized at the continental level and new cities built at Earth’s new coastlines. Its Crisis Investigation Center dispatches intrepid operators to troubled spots around the world. Their job is to check what is really going on and figure out what to do about it, their conclusions sometimes leading to the establishment of specialized operations for handling specific problems.

But serving as an field operative of a cumbersome organization is never a smooth ride; in this particular context, CIC agents often need to come up with creative solutions that accomplish what’s needed, while keeping the home office in a state of semi-ignorant complacency. When hotshot freewheelers, for example militant activists from the Emerald Serenity movement, jump into the fray, the situation of the ground gets even more messy.

Voilà, I have moved from my reflections on this extreme Swedish summer to outlining a setting for a semi-near-future science fiction campaign based on a very troubled Earth, executed as “green cyberpunk”. And that’s the core of this post: a piece of political science fiction inspired by the current grim climate changes.

Partisan: Röd gryning över Sverige

Summary in English: This blog post deals with the unearthing of the lost unpublished Swedish role-playing game Partisan, which deals with Sweden under a fictional foreign occupation.

För någon månad sedan fick jag den enda existerande manuskopian — åtminstone så vitt jag vet — av det sägenomspunna opublicerade rollspelet Partisan (läs mer om fyndet här — länk >>> ).

När jag var ung under Kalla kriget var Första Maj den dag som diverse vänstergrupper gick ut på min hemstad Göteborgs gator för att hylla Lenin och kräva proletariatets diktatur. Därför skriver jag idag lite om Partisans kallakrigssetting med en sovjetisk ockupation av Sverige i samband med ett tredje världskrig i Europa.

Sverige under Kalla kriget: ett folk i vapen

Under Kalla kriget hade Sverige ett toppmodernt flygvapen i världsklass och en stor men omodern armé. Nittio procent av männen, och en avsevärd del av kvinnorna, genomgick militär utbildning så nästan vem som helst kunde skjuta kulspruta eller pansarskott. Följande officiella ställningstagande är hämtat ur broschyren Om kriget kommer (länk >>> ), som fanns med som en bilaga i samtliga telefonkataloger under Kalla kriget. Det byggde på landets erfarenheter från Beredskapstiden 1940-45.

“Det totala kriget måste mötas med ett totalt försvar. Vi måste försvara oss vilka angrepp och påfrestningar vi än utsätts för. Det gäller vår frihet och vårt oberoende, vår existens som en självständig nation.

Sverige vill försvara sig, kan försvara sig, och skall försvara sig! Motstånd skall göras ständigt och i alla lägen. Det är på Dig det beror — Din insats, Din beslutsamhet, Din vilja att överleva.

Vi ger aldrig upp! Varje meddelande att motståndet skall uppges är falskt!”

Sovjet som ockupationsmakt

Sovjetsoldater i krigets Afghanistan. Okänd fotograf.

För att lära något om Sovjetunionen som krigförande ockupant skådar vi mot Afghanistan. Där höll Kreml 1979-88 en “socialistisk” lydregim under armarna med manskap och pengar. Röda arméns fruktlösa metod att jaga gerillagrupper med konventionell mekaniserad krigföring, vållade oerhört lidande hos civilbefolkningen på grund av urskiljningslöst bruk av artilleri och attackflyg.

En sovjetisk ockupation av Sverige samtidigt som tiotusentals av våra soldater bedriver fria kriget (länk >>> ) i skogarna skulle antagligen ha blivit lika brutal. Kreml skulle snabbt ha installerat en marionettregim i Stockholm, ty så gjorde Stalin i samband med finska vinterkriget och i Polen 1945, och så gjorde hans efterträdare i Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968 och Afghanistan 1979. Villiga quislingar hade säkert hittats inom det sovjetlojala Arbetarpartiet Kommunisterna .

Partisankriget

Vårt land är vidsträckt och oländigt. Under ett pågående tredje världskrig i Västeuropa blir därför Sverige en svårkontrollerad erövring, ty Kreml kan inte avsätta de hundratusentals man som krävs för att hålla hela riket pacificerat. Storstadsområdena söder om Dalälven och strategiskt viktiga punkter som flygbaserna vid Frösön och Kallax är hårt kontrollerade, men mycket av det skogklädda inlandet kan som bäst patrulleras av andrarangens infanteriförband, vars soldater ofta lider av de sovjetiska åkommorna superi och korruption.

Svensk partisan i uniform m/59. Okänd fotograf.

På landsbygden finns sålunda denna kampanjmiljös särskilda potential: svenska plutoner och kompanier bedriver fria kriget genom att organisera motstånd, spionera på fienden, ta itu med quislingar, och upprätta förbindelser med den svenska exilregeringen i Storbritannien (jo, dåförtiden fanns ordentliga planer för en sådan). Under 1980-talet finns det många gamlingar som minns hur saker och ting fungerade 1940-45 och deras erfarenheter kommer väl till pass.

Det svenska försvarets decentraliserade mobiliseringsorganisation gör att skjutvapen och ammunition knappast blir bristvaror. Däremot blir mat och sjukvård bekymmer, ty livsmedel är strikt ransonerade, läkemedel likaså. Visst finns det gott om vilt och fisk i skogarna, men partisaner behöver en allsidig kost.

Det NATO främst vill få från svenska partisaner är militära underrättelser: Sverige tjänar ju som framskjutet basområde för sovjetiska flygvapnet VVS, vars bomb- och attackplan angriper de amerikanska konvojer som fraktar förstärkningar till Frankrike och Storbritannien, och sovjetiska luftförsvaret Vojska PVO, vars robotar och jaktplan ska hindra NATO:s bombplan att nå moderlandet. Sådana underrättelser förmedlas enklast via radio, så telekrigföring blir en väsentlig partisanverksamhet, medan ockupanterna avrättar folk som innehar otillåtna radiosändare. En del brittiska och amerikanska agenter smugglas in i Sverige för att delta i denna verksamhet.

Hemliga armén i Sverige

Läs mer om hur den svenska staten under Kalla kriget i detalj förberedde underjordisk motståndskamp mot en sovjetisk ockupation i den här DN-artikeln från 1998 — länk >>>

Alla krig tar slut

Hur länge ett tredje världskrig av detta slag skulle kunna rasa är svårt att bedöma, men efter ett par år tar det antagligen slut. Tre möjliga slut:
1. Sovjetunionens nederlag leder till Sveriges befrielse.
2. Sovjetunionens seger leder till ett realsocialistiskt Sverige inlemmat i Warszawapakten. I ett sådant sammanhang kan partisankampen fortsätta några år till.
3. Ett kärnvapenkrig vållar civilisationens sammanbrott. Här övergår Partisan till Wastelands.

Partisan: ett svenskt rött-vitt inbördskrig?

Summary in English: This blog post deals with the unearthing of the lost unpublished Swedish role-playing game Partisan, which deals with Sweden under a fictional foreign occupation.

Den hypotetiska Socialistiska Rådsrepubliken Sveriges flagga

För några veckor sedan fick jag den enda existerande manuskopian — åtminstone så vitt jag vet — av det sägenomspunna opublicerade rollspelet Partisan (läs mer om fyndet här — länk >>> ). Häromdagen blev jag tillfrågad om hur jag såg på en Partisan-setting med ett svenskt inbördeskrig. Efter lite funderande kom jag fram till att ämnet förtjänar att stötas och blötas här på bloggen.

En inbördeskrigskampanj fanns inte i min tankevärld när jag skrev Partisans urmanus för trettio år sedan. Dåförtiden hade jag sett tv-serier som Hemliga Armén (en allvarlig skildring av livet i det ockuperade Belgien, inte att förväxla med parodin ‘Allo ‘Allo) och V (en invasion av förklädda rymdödlor), samt läst John Hacketts två böcker om tredje världskriget . Så jag tänkte enbart i termer av Sverige under ockupation av främmande makt.

Nåväl, hur ser jag på saken idag? Jo, när det gäller ett svenskt inbördeskrig, oavsett om vi tänker oss i nutid, på 1980-talet eller tidigare under 1900-talet, har jag svårt att visualisera en kampanjmiljö som skulle upplevas som spelbar. Vi svenskar saknar ju den typen av erfarenheter, till skillnad från exempelvis Finland eller Tyskland. Och där startade inbördeskrigen när den gamla samhällsordningen bröt samman på grund av första världskriget.

Om vi använder Sverige 1917-21, de stökiga åren när demokratin slutligen segrade hos oss, som utgångspunkt kan vi notera följande:

A. Den svenska vänstern dominerades under 1910-talet av reformister. Socialdemokraterna var tydliga med att de skulle ta makten via demokratiska val och att de inte godtog våldsamma “minoritetslösningar”, medan partiets revolutionsvurmande leninister förblev ett litet men bullrigt kotteri som bröt sig ut 1917. Detta till skillnad från de finska socialdemokraterna som var redo att gripa till vapen på grund av det politiska tumult som drabbat Finland efter den ryska republikanska revolutionen i mars 1917.

B. Den svenska högern var inte heller beredd att sätta hårt mot hårt. I och för sig hade kungen och hans kamarilla genom politiskt fulspel kuppat bort en liberal regering vid borggårdstalet 1914, men riksdagens högerledare ville ändå inte upprätta en auktoritär regim, eftersom de redan inför rösträttsreformen 1909 hade förstått att en sådan vore dömd att misslyckas. Sålunda accepterade högern utan större knot att socialdemokrater och liberaler hösten 1917 berövade kungen all personlig makt och införde parlamentarisk demokrati med allmän rösträtt. Återigen till skillnad från åsiktsfränderna bland de vita i Finland.

C. Finska inbördeskrigets vita och röda parter stöddes av varsin stormakt: Kejsartyskland och Sovjetryssland. Röda upprorsmakare i Sverige skulle sakna försörjningsleder österut, till skillnad från de finska röda som kontrollerade järnvägen från Helsingfors till Lenins Petrograd. Och utan sovjetiskt logistiskt stöd vore en röd revolt dödfödd. Samtidigt skulle en vit sida få stöd via havet, antingen av Tyskland till oktober 1918 eller från 1919 av Storbritannien.

Slutsats: Jag kan inte se en trovärdig Partisan-setting med ett svenskt inbördeskrig av finsk modell, eftersom vårt samhälle saknade nödvändiga kulturella, politiska och militära komponenter. Det finns andra, mer stämningsfulla alternativhistoriska miljöer; mer om sådana i kommande bloggposter.

Partisan: Åter i verkligheten

Summary in English: I discuss the fate of the never-to-be-published 1980s Swedish role-playing game Partisan, which was supposed to deal with our country being occupied.

För att göra en inte särskilt lång historia riktigt kort: en person öppnade nyligen en flyttkartong som han inte hade rört på mer än 25 år och, voilà, hittade en bortglömd pärm med en utskriven backup-kopia av Partisan. Han såg sedan till att jag fick den — en rejäl överraskning.

Observation 1: Papper förblir den överlägset bästa långtidslagringsformen för information. Partisans datafiler har ju sedan länge slukats av entropin.

Observation 2: Ett väldigt 80-talsmässigt manus, sakligt i tonen och på många sätt likt dåtidens läroböcker i samhällsvetenskapliga ämnen för gymnasiet. Gediget hantverk med ett klassiskt BRP-baserat spelsystem, detaljerade regler för rollpersonsbygge, samt listor på vapen och prylar. Konstigt vore det väl annars, med tanke på att jag höll i projektets tyglar.

När jag idag begrundar Partisan ser jag ett betydande problem: spelet saknade fokus. Det var tänkt att få fyra tidslinjer, varav två Hollywood-realistiska med Stormakt Brun eller Stormakt Röd som ockupanter, och två mer science fiction-mässiga med utomjordingar eller en fascistisk Stormakt Blå som förtryckare. Äventyrsspel, som firman såg ut dåförtiden, kunde ha supportat en eller högst två kampanjmiljöer, men aldrig fyra. En Partisan-box hade antagligen sålt okay, men utan att bli någon succé; så att säga ett Chock snarare än ett Mutant.

En snabbt överblick av de planerade kampanjmiljöerna:

Stormakt Brun: I det manus jag nu har i min hand saknas denna kampanj, antagligen därför att den skrevs av en annan författare och därför inte hunnit inlemmas.

Stormakt Röd: Denna bakgrund är den tunnaste: endast en kronologi för Sovjetunionens invasion av Västeuropa och Norden. Röda armén når Rhen under krigets första år, men lyckas ändå inte få till en avgörande seger, så strider rasar vidare i Belgien och norra Frankrike. Inspirationen verkar hämtad från Fredrick Forsyths spionthriller Djävulens alternativ och Tom Clancys krigsroman Röd Storm. Jag minns tyvärr inte vem som skrev detta. Med tanke på att Sovjetväldet kollapsade 1989, alltså blott två år efter Partisans tänkta publicering, var denna kampanj en given blindgångare.

Stormakt Blå: Här finns en detaljerad alternativhistoria om hur USA blev en högerdiktatur på 1950-talet — en mardröm där kommunistjägaren senator Joseph McCarthy blev president i USA, där franska militären grep makten fullt ut 1958, och där dessa två stormakter trettio år senare invaderar det neutrala Sverige för att “skydda landet mot Sovjetkommunismen”. Som en extra krydda finns psioniker, människor med mentala krafter, och de förföljs aktivt av både amerikaner och sovjetryssar. Upplägget är nog tänkt som ett Vietnam-krig i den svenska storskogen. Jag ser på stilistiken att jag har skrivit Tidslinje Blå; bittert är att jag idag inte kan minnas att jag gjorde det.

Stormakt Ultraviolett: Intressant i utomjordingscenariot är ockupanten har använt androider (syntetiska “människor”) för att infiltrera jordens stater under lång tid för att sedan överrumplande underkuva världen med invaderande robotarméer. Vilka de utomjordiska härskarna egentligen är eller varför de är här, vet människorna alltså inte vid kampanjstart. Återigen, jag minns inte hur det gick till när vi tänkte ut detta scenario, men vid genomläsning idag ser jag några likheter med de konspirationsteorier som charlatanen Dr Strabismus torgför i James Mitcheners roman Space från 1982 eller med den övergripande intrigen i den amerikanska TV-serien The Invaders från 1967.

Läs mer här om hur Partisan blev till hos Äventyrsspel och varför vi lade ner projektet — länk >>>

Läs mer här om hur Partisan inspirerade mig till ett “Vietnam-krig” på retro-Venus för rollspelet Sci-Fi!länk >>>

Space 1889: Fighting Leopold’s Tyranny

Our group has been playing one continuous Space 1889 campaign on and off since 1990. Now we have reached 1898, though only two PCs have been along for the whole ride. We have played a group of Swedish and Russian aristocrats with retinues, serving Monarch and Motherland in distant dangerous places.

Leopold II, probably the most evil man in the Victorian world.


However, I have recently decided to make a mood reboot. In 2019, I will start a new story arch that focuses on fighting the rapacious regime of Leopold II, king of the Belgians and of the Congo Free State in the Coprates. His activities have so far not figured in our campaign, because its adventures have mainly been located in the Parhoon/Syrtis/Gorklimsk region.

The players will create new characters that come from the middle and lower classes, and who are working for a Martian equivalent of the Congo Reform Association, though with more guts and glory. I have decided that in our timeline, the Coprates Colony is owned by the Congo Free State government in order to make it a more fearsome and despicable antagonist. The PCs are financed by American philanthropists who wish to see an end to Leopold’s abominable exploitation of the natives. The PCs have a fairly free hand to achieve this, since their faraway benefactors are shielded by a plausible deniability setup. More old-school Mission Impossible and Indiana Jones than Edmund Dene Morel punching Congostaters is a good and righteous deed.