Podcast: 40 år som spelkonstruktör

Micael Fryksäter intervjuar mig om mina 40+ år i svenska och amerikanska rollspelsbranschen. Det finns en hel del att berätta.

 

Partisan, stormakt brun och medelålderns insikter

Summary in English: A reflection on the problems with creating alt-hist game material relating to World War Two, using the never-completed Swedish RPG Partisan as the basis for the discussion.

Nu har det gått över ett år sedan jag förbluffade Sveriges gamers med nyheten att någon hade givit mig en pärm med den enda överlevande utskriften av det legendariska “förlorade” rollspelet Partisan (länk >>> ). Manuset innehöll bland annat tre väldigt olika Sverige är ockuperat-settingar, men den fjärde som vi hade planerat, den om Tredje Riket (stormakt brun) och andra världskriget, saknades av skäl som jag inte minns.

Mitt tjugosjuåriga jag var entusiastisk inför Partisan, medan mitt nutida sextioåriga jag ser på spelprojektet med mer reserverad blick, särskild på dess tänkta Tredje Riket-scenario.

På 1980-talet låg andra världskriget fyrtio år bort och många av Europas och USAs politiska ledare hade upplevt det personligen som soldater (Helmut Schmidt, George Bush senior), som kollaboratörer (François Mitterrand), som motståndskämpar (François Mitterrand [en kappvändare], Jurij Andropov) eller som civilister (Helmut Kohl, Margaret Thatcher). Flera i min umgängeskrets hade ögonvittnen till kriget omkring sig: min pappas kollega John hade varit flygmekaniker på en svensk B16 Caproni under beredskapen och med nöd och näppe överlevt en störtning, en i gamergänget hade en tysk morfar som slagits på västfronten 1944-45 och blivit fransk krigsfånge, jag hade lärt känna Auschwitzöverlevaren Hédi Fried, och så vidare. Det fanns en närhet till dessa fruktansvärda år, vilket gjorde att de flesta nalkades ämnet med självklar respekt — vi levde bland människor som hade sett hur extraordinärt vidrigt detta krig hade varit.

Den närheten är borta idag. De sista veteranerna är i 90-årsåldern. Band of Brothers, Saving Private Ryan och The Pacific är seriöst menade försök att visa för vårt århundrade hur det var där och då. Men de har tunnelseende — rimligt med tanke på vad en teveserie eller film faktiskt kan omfatta — och gestaltar inte epokens storskaliga massmord, ödeläggelse, skräck och misär.

Hans Alfredson skrev på 1990-talet den alternativhistoriska romanen Attentatet i Pålsjö skog om en tysk ockupation av Sverige. Några försigkomna antinazistiska svenskar genomför på eget bevåg ett dödligt sprängattentat mot ett av de många tysktåg som 1941 for genom Sverige, vilket i sin tur får en rasande Hitler att förklara krig mot Sverige. Alfredsons grepp, en fiktiv självbiografi, fungerar bra, men den är inget källmaterial som jag skulle känna mig bekväm med att använda till ett spel.

Min inställning idag hänger också samman med mina personliga upplevelser av krig, upplevelser som jag delar med tusentals andra svenskar. Under Balkankrigen för 25 år sedan jobbade jag en tid med logistiska spörsmål för våra Blå baskrar i Bosnien (UNPROFOR); jag for aldrig dit ner, men krigets skugga föll över vårt kontor i Södertälje. Samtidigt skrev jag en bok om FN-observatörerna i Kashmir (UNMOGIP). För elva år sedan tjänstgjorde jag sex månader i Kabul som civil specialist i en EU-mission (EUPOL) som sysslade med polisutbildning.

Så utifrån vad mitt sextioåriga jag har sett och hört anser jag att endast några få krig i närtid kan placeras på nästan samma nivå i helvetet som andra världskriget, nämligen Röda Khmerernas massmördarregim i Kambodja på 1970-talet, folkmordet i Rwanda 1994, samt andra Kongokriget kring millennieskiftet (ett sällsynt brutalt krig som krävt miljoner människors liv men som utkämpats i mediaskugga). Retorisk fråga: Skulle de vara lämpliga ämnen för något rollspel? Självklart inte, ty de ligger så nära oss och är så fasansfulla.

Därför är jag idag lättad över att våra försök att skapa Tredje Rikets fiktiva ockupation av Sverige till  Partisan har slukats av de elektroniska entropin. Kanske skulle vi ha använt det ockuperade Norge som förebild (jag minns inte), men vårt verk hade ändå endast blivit ett tillrättalagt och nedtonat skrapande på ytan. Wehrmachts vedergällningsmassakrer efter partisandåd (ett antal slumpvis utvalda civilister arkebuseras utan pardon för varje dödad tysk soldat), Gestapos klappjakt och mord på judiska och romska svenskar, de inhemska samarbetsmännens lismande inför den tyske rikskommissariens despotiska styre, eller en svensk motsvarighet till Grini-lägret — hur skulle vi, ett gäng grabbar i tjugoårsåldern, ha kunnat överföra sådana historiska brott mot mänskligheten till en fiktiv situation på ett respektfullt och trovärdigt sätt utan att göra vårt spel ospelbart?

Looking Back at my 60 Years

Four weeks ago, I turned 60. When I celebrated my anniversary with my family, I made an upbeat speech that reflected on some tremendous changes of the world that I have witnessed: the Apollo 11 moon landing in 1969, the end of communist tyranny in Europe in 1989, the opening and transformation of Asia in the 00’s. When I turned 20 in 1979, I couldn’t have imagined the world of today – it has become an incredibly better place.
I kept my speech short, so I did not address the reflections below, but I think they are as apt, though at the individual level.

When I was 19 years old in 1978, I decided reject what others expected of me. Instead, I chose to pursue the academic subjects that my heart prescribed, even though they included obscure languages (Hebrew, Aramaic) and studying a semester abroad in the troubled Middle East. That decision transformed me by opening up unexpected great vistas. My memories of a numinous afternoon at Lake Galilee, a chill and misty morning in the Golan Heights and a vivid sunrise over the Moab desert as seen from the Masada summit remain sharp 35 years later.

Then, I decided to leave the university despite the offer of a place in graduate school, and instead get to work. No regrets there, because even though I have no formal profession, I have had a mostly rewarding professional life.

In the 1980s, the American author and rabbi Chaim Potok taught me the word entheos: the inner passion for a subject that makes you push on ardently to achieve mastery. Yes, I have let entheos guide me through life; yes, I know that I made the right decision for myself and for others during that decisive solitary bike ride – sanningens ögonblick – next to the sea in August 1978. That way I many years later found a spouse and we got three wonderful children who now are on the verge of adulthood. That way I also found many other unexpected boons, but since they deal with the fortunes of others, those stories are not mine to tell.

Since May 1977, the role-playing games have always been there: my persistent creating and developing magical worlds that others enter for adventures of the mind. Many, many times my heart has been touched by adults telling me what joy and strength they derived from my creations when they were teenagers. I never predicted that during my years as a full-time professional game designer in the 1980s, but apparently the entheos that I poured into my work reached out to and nourished many other minds.

This insight warms and strengthens me here at the gate to my seventh decade. The world may be like a narrow bridge, but I am not afraid – Vis mecum – and I am walking ahead along my chosen path with an intrepid and determined spirit.

A small clarification: I am not retired. I will keep on writing games and stories as long as my mind is sufficiently sharp. Lots of people want it and I love doing it.

Partisan: tre planerade settings

Summary in English: My reflections on the alt-history occupations of the legendary and unpublished Swedish RPG Partisan.

I våras fick jag den enda kända utskriften av rollspelet Partisan i mina händer. Spelet var tänkt att få flera settings. Nu har jag skrivit några öppna poster på min Patreon-sida, där jag funderar över egenheterna hos tre settingar och deras potential för spännande motståndskampanjer i ett ockuperat Sverige, dels ur ett dåtida perspektiv och dels ur dagens.

Det är bara att klicka på länkarna nedan.

Länk till Stormakt Brun, Tredje Riket >>>

Länk till Stormakt Röd, Sovjetunionen 1980-tal >>>

Länk till Stormakt Blå, ett skurkaktigt USA 1980-tal >>>

US Army, Tyskland 1982

1200px-u-s-_army_during_reforger_2782

From “Chock” to “Swedish Wastelands”

Completing a challenging game-writing assignment is always a mixture of elation and weariness. In this case, a few days ago, I delivered my intro adventure to the new second edition of the Swedish horror RPG Chock (“shock” in English) by Eloso. Ten thousand words dealing with young men dying strangely in Stockholm’s finance industry in the late 1980s. This setting coincides intentionally with my time at Target Games as its editor & in-house game designer; we then published the first edition of Chock, which (unlike the second edition) was a straight translation of Pacesetter’s Chill.

Designing games in my spare time is always an up-and-down experience: while writing this adventure, I have also had a regular office job as a techwriter, moved to new home, assisted my three daughters with this and that, been knocked over by an Italian stomach infection (steak tartare is tasty but hazardous), and so on. But writing games and fiction is such a pleasure that I won’t stop doing it despite being short on time.

Next major challenge is developing the Swedish Wastelands setting for the post-apocalyptic RPG Freeway Warrior by Åskfågeln. I have a pretty good idea what I want to do — for example taking a closer look at my old hometown Gothenburg and the farmlands of adjacent Västergötland — and I have some old stuff that can be overhauled to fit the new context. This will be fun.

If you want to support my continued game writing, please sponsor me at my Patreon page — link >>>

If I get sufficient backing, I’ll switch to designing new games and stuff full-time.

Chock 2.0: »Märk hur vår skugga …«*

Summary in English: A post about a an adventure I am currently writing for the reboot of the Swedish horror RPG Chock.

Välkommen till den popkulturella versionen av yuppietidens Sverige med snabba börsklipp, med landets ekonomi på steroider, med Imperiet, Roxette och Eurythmics i radion, med endast två TV-kanaler, och med filmer som Wall Street, Snuten i Hollywood 2 och Plutonen på biograferna. Och i ett dragigt kontor i Stockholms Frihamn driver ett gäng kreativa unga män ett framgångsrikt företag som gör rollspel till en hobby för hundratusentals tonåringar.

I våras fick jag grönt ljus från Eloso, företaget som publicerar Sagospelet Äventyr, att skriva ett intro-äventyr till deras nya version av skräckspelet Chock. Och sedan dess har jag filat på »Märk hur vår skugga …«, en mordgåta med fokus på dödssynden girighet. Äventyret utspelas i Stockholm och Roslagen någon gång mellan mordet på Olof Palme 28 februari 1986 och Berlinmurens fall 9 november 1989.

Det blir en inte alltför nostalgisk återblick på åren när jag var ung vuxen (jag fyllde trettio våren 1989) och såg världen förvandlas framför mina ögon. Skildringen av åttiotalet är givetvis en smula hårddragen — jag arbetar ju i den svenska deckartraditionen — med blicken riktad mot yuppieerans trista sidor: girighet, droger och unga mäns förtidiga död (AIDS i verkligheten, något annat i Chock-världen).

Här är ett litet smakprov på hur jag presenterar settingen:


Detektivarbete handlar i mångt och mycket om att få fram information. Spelledaren måste då tänka på att följande gäller under 1980-talet.

  • Posten är pålitlig: brev och paket kommer fram i hela landet på ett dygn för brev och på tre för paket. Flygpost till USA tar en vecka.
  • Telefonkiosker: Televerket har ställt ut myntmatade telefonkiosker på offentliga platser, som tunnelbanestationer och torg. Kioskernas telefonkataloger innehåller utmärkta stadskartor.
  • Mobiltelefoni i Televerkets NMT-nät tillhandahåller dyra tjänster med god täckning. 1988 finns det cirka 200.000 mobilabonnemang i Sverige. De stora svarta telefonerna kallas skämtsamt yuppienallar. De har endast talfunktioner.
  • Persondatorer är vanliga på kontor, men inte i hemmen. De används främst för textbehandling och ekonomi. En maskin kostar minst en månadslön och har en klumpig bildskärm. Disketter används för att flytta filer mellan datorer. Internet används endast av några enstaka institutioner i Sverige.
  • Telefax används för att snabbt skicka bilder och text över telefonlinjer.
  • Etermedia domineras av Sveriges Television och Sveriges Radio. Aktuellt, Rapport och radionyheterna på P3 är de viktigaste nyhetskällorna för de flesta.
  • Dagstidningar läses av nästa alla, eftersom de skriver om lokala angelägenheter. Vanliga bibliotek lagrar gamla tidningar i upp till några veckor.
  • Forskning: KB (Kungliga biblioteket) i Stockholm och Carolina (universitetsbiblioteket) i Uppsala är i det här äventyret bra ställen för akademiska efterforskningar. Deras bibliotekarier kan ofta hänvisa till andra boksamlingar av intresse, både offentliga och privata. Båda institutionerna har därtill kompletta mikrofilmsarkiv för svenska tidningar och tidskrifter, samt för många utländska.
  • Rättsmedicin: Fingeravtryck, fotspår, fibrer, kulor, likdelar och pollen är vad kriminaltekniker har att jobba med. Biokemiska analysmetoder, t.ex. DNA-tester, hör däremot enbart hemma i William Gibsons cyberpunkromaner.

*Äventyrets titel är hämtat från första raden av Fredmans epistel no 81, av Carl Michael Bellman. Imperiets version blev en stor hit 1985 och spelades flitigt i radion under de påföljande åren.

Märk hur vår skugga, märk Movitz mon frère,
Inom ett mörker sig slutar.
Hur guld och purpur i skoveln, den där,
Byts till grus och klutar.
Vinkar Charon från sin brusande älv
Och tre gånger sen dödgrävaren själv.