“Acquainted with the Night”

I have been one acquainted with the night.
I have walked out in rain—and back in rain.
I have outwalked the furthest city light.

I have looked down the saddest city lane.
I have passed by the watchman on his beat
And dropped my eyes, unwilling to explain.

I have stood still and stopped the sound of feet
When far away an interrupted cry
Came over houses from another street,

But not to call me back or say good-bye;
And further still at an unearthly height,
One luminary clock against the sky

Proclaimed the time was neither wrong nor right.
I have been one acquainted with the night.

By Robert Frost

Advertisements

Steampunk and the Dark Man’s Burden

Colonialism is a frequent backdrop to my stories, regardless whether I write dieselpunk or fantasy, stories or role-playing games. Since I have one foot in Europe and one in India, I have had the unusual experience of seeing that phenomenon from both sides. Some of the elders of my Indian clan, all of them sadly departed by now, participated in the liberation struggles in the 1930s and 1940s, whereas others served in the British Indian army and fought the Japanese. All had much to tell me and I cherish those memories. And here in Europe it is hard to avoid the “white man’s burden” narrative of colonialism; it appears in all kinds of popular culture.

So I write about characters from both sides of the fence and let them explain by themselves how they relate to an authoritarian colonial order − make no mistake about it: colonialism is getting a stranger’s fist punched in your face, even though the force of the blow may vary depending on what nation does the colonizing and when.

“The conquest of the earth, which mostly means the taking it away from those who have a different complexion or slightly flatter noses than ourselves, is not a pretty thing when you look into it too much.” − From The Heart of Darkness by Joseph Conrad.

Scene from the US conquest of the Philippines circa 1900. Artist: Vasili Vereshchagin

Colonialism often gets soft-pedalled in steampunk. SM Stirling’s alt-history Indian Raj in Peshawar Lancers is an illustrating example: the author unsuccessfully strives for a Kipling-ish mood in a tall tale (featuring airships, evil cults, etc) that features romanticized British and French adventurers saving a colonial regime, and incidentally its native subjects, from Russian machinations, while Stirling lets Indian nationalists appear as terrorists and Afghan tribesmen as pseudo-Orcs. Bruce Sterling’s The Difference Engine approaches the same issues in a less rose-tinted manner, for example by an unflattering portrayal of the English protagonists’ harsh attitudes toward First Nation Americans.

So this is the above-mentioned burden of colonized peoples: to be amusing sidekicks, expendable femmes fatales, and devious adversaries to white protagonists, or to be background witnesses to the plot-shaking actions of Americo-European heroes. It reminds me of Arthur Conan Doyle’s use of foreign characters in his fiction, for example devious or temperamental Italians and South Americans, or the predatorial savage in The Sign of Four. Such aliens are strange to behold and difficult to comprehend, thus becoming menacing outsiders to white insiders − them versus us, the psychological curse afflicting colonial settlements everywhere.

However, all is not gloom. In Steve Turnbull’s novellas about Anglo-Indian sleuth Maliha Anderson, Indians are full-fledged protagonists in his steampunk Raj and Ceylon. And I approach colonialism with a critical mindset in my dieselpunk novel The Ice War, in which, for example, Eurasian spy Johnny Bornewald faces widespread racism, and is at times able to exploit that sentiment, because those contemptuous Europeans presume that he is an ignorant yokel.

Partisan: Åter i verkligheten

Summary in English: I discuss the fate of the never-to-be-published 1980s Swedish role-playing game Partisan, which was supposed to deal with our country being occupied.

För att göra en inte särskilt lång historia riktigt kort: en person öppnade nyligen en flyttkartong som han inte hade rört på mer än 25 år och, voilà, hittade en bortglömd pärm med en utskriven backup-kopia av Partisan. Han såg sedan till att jag fick den — en rejäl överraskning.

Observation 1: Papper förblir den överlägset bästa långtidslagringsformen för information. Partisans datafiler har ju sedan länge slukats av entropin.

Observation 2: Ett väldigt 80-talsmässigt manus, sakligt i tonen och på många sätt likt dåtidens läroböcker i samhällsvetenskapliga ämnen för gymnasiet. Gediget hantverk med ett klassiskt BRP-baserat spelsystem, detaljerade regler för rollpersonsbygge, samt listor på vapen och prylar. Konstigt vore det väl annars, med tanke på att jag höll i projektets tyglar.

När jag idag begrundar Partisan ser jag ett betydande problem: spelet saknade fokus. Det var tänkt att få fyra tidslinjer, varav två Hollywood-realistiska med Stormakt Brun eller Stormakt Röd som ockupanter, och två mer science fiction-mässiga med utomjordingar eller en fascistisk Stormakt Blå som förtryckare. Äventyrsspel, som firman såg ut dåförtiden, kunde ha supportat en eller högst två kampanjmiljöer, men aldrig fyra. En Partisan-box hade antagligen sålt okay, men utan att bli någon succé; så att säga ett Chock snarare än ett Mutant.

En snabbt överblick av de planerade kampanjmiljöerna:

Stormakt Brun: I det manus jag nu har i min hand saknas denna kampanj, antagligen därför att den skrevs av en annan författare och därför inte hunnit inlemmas.

Stormakt Röd: Denna bakgrund är den tunnaste: endast en kronologi för Sovjetunionens invasion av Västeuropa och Norden. Röda armén når Rhen under krigets första år, men lyckas ändå inte få till en avgörande seger, så strider rasar vidare i Belgien och norra Frankrike. Inspirationen verkar hämtad från Fredrick Forsyths spionthriller Djävulens alternativ och Tom Clancys krigsroman Röd Storm. Jag minns tyvärr inte vem som skrev detta. Med tanke på att Sovjetväldet kollapsade 1989, alltså blott två år efter Partisans tänkta publicering, var denna kampanj en given blindgångare.

Stormakt Blå: Här finns en detaljerad alternativhistoria om hur USA blev en högerdiktatur på 1950-talet — en mardröm där kommunistjägaren senator Joseph McCarthy blev president i USA, där franska militären grep makten fullt ut 1958, och där dessa två stormakter trettio år senare invaderar det neutrala Sverige för att “skydda landet mot Sovjetkommunismen”. Som en extra krydda finns psioniker, människor med mentala krafter, och de förföljs aktivt av både amerikaner och sovjetryssar. Upplägget är nog tänkt som ett Vietnam-krig i den svenska storskogen. Jag ser på stilistiken att jag har skrivit Tidslinje Blå; bittert är att jag idag inte kan minnas att jag gjorde det.

Stormakt Ultraviolett: Intressant i utomjordingscenariot är ockupanten har använt androider (syntetiska “människor”) för att infiltrera jordens stater under lång tid för att sedan överrumplande underkuva världen med invaderande robotarméer. Vilka de utomjordiska härskarna egentligen är eller varför de är här, vet människorna alltså inte vid kampanjstart. Återigen, jag minns inte hur det gick till när vi tänkte ut detta scenario, men vid genomläsning idag ser jag några likheter med de konspirationsteorier som charlatanen Dr Strabismus torgför i James Mitcheners roman Space från 1982 eller med den övergripande intrigen i den amerikanska TV-serien The Invaders från 1967.

Läs mer här om hur Partisan blev till hos Äventyrsspel och varför vi lade ner projektet — länk >>>

Läs mer här om hur Partisan inspirerade mig till ett “Vietnam-krig” på retro-Venus för rollspelet Sci-Fi!länk >>>

Sorgeveden: Skogen är stor, tiden är knapp

Summary in English: I am updating my Swedish readers on the status of my current RPG project Sorgeveden, a sourcebook about a vast fantasy forest.

Aktiviteten har varit låg här på bloggen under de senaste veckorna. Jag har helt enkelt haft fullt upp, dels med mitt vardagsliv (barn och jobb) och dels med Sorgeveden till Hjältarnas Tid. Det är ju tänkt att jag ha ett komplett grovmanus till Gothcon i slutet av mars.

Nuvarande status:

1. Jag blev missnöjd med min första text om druider och kasserade den. Istället skriver jag en ny version som gör dem annorlunda än andra magiker: de utövar all sin magi via blodsoffer.

2. Jag mekar mycket med den halvnordiska exempelregionen Tekepad, ett granskogslandskap med köpingen Hargetun (tänk dig Birka med extra allt). Tekepad visar spelledaren hus äventyrsplatser kan se ut. Hen kan sedan bygga sina egna i alla skogsland: gran/subarktisk, ek/tempererad, cypress/subtropisk och ebenholts/tropisk.

3. Kill your darlings. Jag har börjat stryka avsnitt som inte känns lyckade eller meningsfulla. Blaha-texter gör ju ingen glad. Bland annat har skogsjättarna raderats — de många slags jättar som beskrivs i Hjältarnas Tid räcker.

4. Bland de nya folkslag som jag presenterar får nog orcherna störst utrymme. Livssätt, bosättningar, jordbruk & jakt, status och yrken. Spela orch? Javisst, men det kräver en del eftertanke av spelaren.

5. Jag har ju alltid haft en viss förkärlek för den antikgrekiska legendvärlden; se bara på vad jag skrev i Monsterböckerna till Drakar och Demoner för 30+ år sedan. Därför beskriver jag fauner och nymfer, samt odjuret mantikora. Däremot har jag (kanske för omväxlings skull) inte med minotaurer, ty i mina ögon är de främst bergsbarbarer och har därför ingen naturlig (sic!) hemvist i den stora skogen.

6. Tolkieninfluenser: Jättespindlar — självklart (tack Jon), ty vad vore en Mörkmårdsmotsvarighet utan etterkopparna? Talande korpar — javisst, mycket fornnördiskt. Och lite annat små och gott som den gode professorn lät hämta från germansk folktro.

The Grand Master In Memoriam

Ten years ago Gary Gygax, the man who turned role-playing games into a tangible reality, passed away. Mr Gygax charted a significant part of my course through life. I first encountered his game Dungeons & Dragons in May 1977, when I was 18 years old. I became an enthusiast (en eldsjäl) at once and I still remain one 41 years later. The hobby has brought me so much joy, so many fulfilled dreams, so many new friends.

Discovering Middle-earth

The first time you enter Tolkien’s Middle-earth by accompanying Frodo and his friends on their hazardous journeys, you are as unfamiliar with the lands of Middle-earth as they are and, hopefully, you get equally astonished. When JRR Tolkien in the 1930s set out as that world’s first intrepid explorer, he too made amazing discoveries all the time, as he explained in a letter twenty years afterwards.

Ursula LeGuin in memoriam

Only in silence the word,
Only in dark the light,
Only in dying life:
Bright the hawk’s flight
On the empty sky.

Renowned science fiction author Ursula LeGuin has passed away after a long and creative life. I initially encountered her stories via the Swedish translations of the Earthsea books four decades ago. The brilliance of her tales made me read and reread them in English as an adult. There I encountered ideas that touched my heart and that have stayed with me ever since. Three passages have been particularly influential:

1. Arha’s inner liberation from her foul chthonic masters at the end of The Tombs of Atuan;
2. Sparrowhawk’s profound reflection on life, mortality and the ocean’s ever-moving waves in The Farthest Shore;
3. The people that decide that they must walk away from Omelas lest they lose their humanity. There I go, too.

I met Ursula LeGuin once around 1990, when she visited her Swedish publisher. I got an invitation for a small fan-gathering, where she patiently answered questions about her stories and explained many how’s and why’s. A pleasant event whose memory I still cherish.