Sorgeveden: Gläntan vid stigens slut

Summary in English: Some reflections on my writing the Sorgeveden worldbook, an fantasy forest for the RPG Hjältarnas Tid.

Nu är vandringen över, nu står jag in en glänta där den långa stigen tar slut, ja, så känns det idag när jag har slutlevererat mina Sorgeveden-texter till Krister Sundelin. Han tar nu över stafettpinnen när det gäller produktutvecklig och grafisk produktion.

Jag föreslog Sorgeveden för Krille härom året och han och hans kompanjoner i Helmgast AB nappade snabbt. Projektets inledning var intressant, eftersom det tog en stund att hitta rätt stämning. Krille har en tydlig bild av hur produkter till Hjältarnas Tid ska ser ut. Mina första texter var påverkade av vildmarksmodulerna Marsklandet och Torshem till Expert Drakar och Demoner, vilka har en kärvare och mindre sagoaktig ton än Hjältarnas Tid. Men med Krilles goda råd kom jag raskt in på rätt kurs.

Om jag nu ska summera arbetet i några rubriker:

Vilka är inspirationskällorna?
JRR Tolkiens skildringar av Gamla Skogen, Mörkmården och Fangorn finns alltid i mitt bakhuvud när jag skriver om fantasyskogar, och bredvid dem lade jag svensk storskog, det vill säga en sådan som Ronja Rövardotter upplever sina äventyr i: björk, gran och fura, varvat med gläntor, tjärnar och klippor. Allt kryddat med minnen från mina vandringar i Sörmland, Savojen, Andalusien och Uttarakhand (dvs Himalayas utkant). Så Sorgeveden bjuder läsaren på fyra smaker skogsvildmark: nordisk barrskog, centraleuropeisk ek- och bokskog, den subtropiska cypress- och korkeksskogen, samt sydamerikansk regnskog inspirerad av Jan Lindblads naturprogram som var populära i min ungdom.

Regionen Ruduaiz i Ebenholtslandet täcks av regnskog med föga undervegetation. Trädens stammar är höga och fläckiga av parasitväxter. Lövkronorna bildar ett tätt tak 25 meter upp, vilket vållar skumrask vid marken även mitt på dagen. Där nere är också luften het, fuktig och stillastående. Markfaunan består främst av betydelselösa smådjur. I övervegationen tjattrar och skriar apor och fåglar oavbrutet. Där uppe kan också tigerspindlar smyga fram, nästan osynliga för sina byten nere på marken. Invid vattendragen ser du capybarer och tapirer, och i närheten lurar leoparder. I floderna simmar aggressiva flodhästar och salamandiler, så om du färdas med båt eller kanot måste du vara vaksam.

Vad var mest intressant att skapa?
Utan tvekan orcherna: det blev en diger studie av hur dessa fungerar i ett icke-Tolkiensk sammanhang. Här finns ju varken Sauron eller Saruman. Stammen Shaqtugash tjänar som exempel, där jag visar hur orcherna lever till vardags och hur de ser på människor och vice versa.

»Mina yngel, om ni nånsin måste slåss mot människor, börja med att skicka ut de bästa spejarna för att ta reda på vilka knep de tänkt ut. Slåss om natten för då är deras ögon svaga. Och om ni hamnar i närstrid, träng er snabbt inpå dem och krossa deras tunna skallar innan de hinner bli lömska.«

Hur blev det legender och myter, sådant som skapar tät fantasystämning?
Jag skrev metafysiska ting enligt Krilles riktlinjer för det övernaturliga. Gudar och kulter ser väldigt olika ut runt om i Sorgeveden, men jag gjorde ett rejält nerslag i norr, där jag bland annat skildrade en populär halvgud, Dirini Skarpskytten:

Dirini är en legendarisk hjältinna, en djärv och listig mästerbågskytt som utförde många stordåd i forntiden. Hon sägs vara dotter till krigsgudinnan Aruzi och hövdingadottern Evgynja. Evgynja fördrevs ut i vildmarken av en försmådd friare och födde Dirini i en koja en fullmånenatt. Vargar vaktade där över mor och dotter och uppfostrade sedan Dirini såsom det anstår en halvgud och dotter till en krigsgudinna. Dirini avbildas alltid barhuvad och med pilbåge, ibland även med en varg vid sin sida. Hon åkallas av äventyrare, tjuvar och jägare som vill få del av hennes list och mod.

Ett av Dirinis mest kända stordåd var när hon fann den dolda stigen till mångudinnan Merzis silverskatt och stal där två armskenor av ogenomträngligt ädelsilver. De skyddade hennes armar när hon dräpte jättetekronten vid Mörkaströms vadställe. Merzi förlät sedan Dirini och gav hjältinnan ett hjässband av silver med en månsten som välsignar bäraren med perfekt syn nattetid.

Det har varit väldigt kul att komma ut på banan i den svenska rollspelsrenässansen, vår hobbys andra guldålder. Härnäst ska jag skriva ett äventyr till Elosos nyutgåva av Chock, men jag hoppas kunna återvända till fantasykampanjer under 2019.

Advertisements

“Acquainted with the Night”

I have been one acquainted with the night.
I have walked out in rain—and back in rain.
I have outwalked the furthest city light.

I have looked down the saddest city lane.
I have passed by the watchman on his beat
And dropped my eyes, unwilling to explain.

I have stood still and stopped the sound of feet
When far away an interrupted cry
Came over houses from another street,

But not to call me back or say good-bye;
And further still at an unearthly height,
One luminary clock against the sky

Proclaimed the time was neither wrong nor right.
I have been one acquainted with the night.

By Robert Frost

“Chock” — liket lever

Summary in English: I reminisce about my work with the Swedish horror RPG Chock (Chill in the US original) in the 1980s and add a teaser for the new Chock game that’s being kickstarted right now.

När jag började jobba hos Äventyrsspel i april 1985 var produktionen av skräckrollspelet Chock redan i full gång. Det var en rak översättning av det amerikanska spelet Chill från Pacesetter, med ett svenskt namn som anknöt till de skräckserietidningar som varit populära under 1970-talet. Nu har det gått 33 år sedan jag stoppade in Chock-manusets 5.25-tums diskett i en DEC Rainbow-dator för att bearbeta översättningen i ordbehandlaren WordStar, så mina minnen är på anekdotnivå.

Jag hade spelat en hel del Call of Cthulhu i Göteborg kring 1980 (tack Tommy), så genren var välbekant. Visst hade Chock potential, tyckte jag, men spelsystemet var inte vad jag skulle ha valt. Hursomhelst, jag delade skämtsamt in skräckspelen i kategorierna “våta” och “torra”. Call of Cthulhu var vått: slem, tentakelmonster och vansinne; medan Chock var torrt: dammiga slottskällare, skuggfyllda mausoleer och gengångare på övervuxna kyrkogårdar.

Det som inledningsvis roade mig mest med Chock var att fixa material till Sinkadus. Jag beställde några äventyr från Gunilla Jonsson och Michael Petersén och skrev en del artiklar själv. Den senviktorianska eran avhandlades i ett nummer, eftersom det var Draculas tidevarv. Men även en del indiska och karibiska varelser dök upp i äventyr som spelades på våra spelkongresser.

Nattens Fasor, en inbunden A4-bok om skräckens många manifestationer, blev Chocks magnum opus. Vi tog två av Pacesetters “monsterböcker”, valde ut det bästa, lade till sådant vi tyckte saknades — till exempel det hemsökta huset och mördarbilen — och kopplade in Stefan Kayat som illustratör. Hans svartvita teckningar förmedlade rätt stämning; se nedan hur han illustrerade Moorcrest Manor i äventyrshäftet Skräckens tre ansikten. Anna Gable Frimodig skildrade den Café Opera-festande nordiska vampyren, med en insmugen referens till vår dåvarande arbetsplats i en skum avkrok av Stockholms Frihamn. Nattens fasor står i min bokhylla och det är ett nöje att bläddra i den då och då.

Chock tynade dock bort efter några år. Pacesetter gick under borta i USA, medan vi valde att satsa på mer populära spel. Chock var nog en alltför udda fågel i Äventyrsspels bo, med ett haltande spelsystem och en stämning som inte hörde hemma i Sverige på 1980-talet.

Liket lever: Nu är det dags för ett nytt Chock, den gång från förlaget Eloso. Det handlar om ett helt nytt spel som är en hyllning till Äventyrsspels klassiska version; det går inte att reboota originalet av rättighetsskäl. Jag är inkopplad för att skriva ett Stockholmsbaserat äventyr som utspelar sig i någorlunda nutid, dvs valfritt år efter millennieskiftet.

Eloso kör en kickstarter för att finansiera Chock-projektet — länk dit >>>

En hamnarbetare minns, avsnitt 2

Så många år har gått sedan tiden på Äventyrsspelskontoret i Frihamnen att jag har svårt att komma ihåg exakt när vi gjorde en viss produkt. Jag minns episoder kopplade till än det ena projektet, än det andra, men jag kan inte placera dem mer precist i tid än ett visst år eller en viss årstid. Det var ju ett oerhört intensivt jobb: spelkonstruktör på heltid.

Under sommaren 1985 var det mycket slit med Chock och Monsterboken. Jag minns hur jag satt med en DEC Rainbow PC (brun skärm, gröna bokstäver) och gammaldags floppyskivor. Vi körde operativsystemet CPM och ordbehandlaren WordStar. Datorn var som en avancerad skrivmaskin, inget mer. Chock var en ren översättning av det amerikanska Chill. Jag har för mig att Åke Eldberg hade översatt; mitt jobb var hursomhelst bara att granska och att koda textfilen för sätteriet (ungefär som att hacka HTML i en texteditor).

Monsterboken blev däremot en rejäl kreativ insats från min sida. Den är ett barn av sin tid, när fantasyspel skulle se ut på ett visst sätt. Vi hade tämligen god pejl på vad kunderna ville ha och tänkte leverera detta. Det är därför det finns flera “arter” av alver, var och en med sin biotop. Det var också populärt med orcher i olika storlekar, därav sviten svartnisse, svartalf, orch, rese. Dvärgar var ett annat måste. (Tolkiens hand nådde så att säga in på vårt kontor.) Därtill smög jag in en och annan udda fågel(!): svanmön är inspirerad av baletten Svansjön, medan karkionen är helt och hållet mitt påfund (jag minns dock inte varför den ser ut som den gör).

Dåförtiden brukade det, om vi bortser från intelligenta varelser, bli en tredelning i fantasyfaunan: djur (sådana som vi känner till vår värld), monster och vandöda. Djur skulle vara “realistiska” och bygga på kända zoologiska fakta, medan de andra kunde bli mer eller mindre spejsade. Monstren hade oftast sitt ursprung i germanska (t.ex. drake) och grekiska (t.ex kimera) sagor. Vissa kom dock andra sammanhang, som till exempel onaqui, ett mexikanskt vidunder som jag hade läst om i Chock. De vandöda påverkades en del av de skräckserietidningar som varit populära i Sverige 1970-75, sådana som vi spelkonstruktörer hade läst som barn. Där hade vi sett populärkulturella versioner av zombier, varulvar, likätare (ghouls) och vampyrer.

Ett av mina monsterbokspåhitt, orchspråket svartiska, har oplanerat spridit sig inom svensk spelfandom och är idag allmängods vars ursprung är förlorat i “forntidens dunkel”. När jag hör ungdomar prata om det känner jag mig som Tom Bombadill, han som var med när allt började.

I nästa avsnitt av minnesnotiserna tänker jag skriva om Expert Drakar och Demoner (EDD) >>>>