My Ruby Jubilee as a Game Designer

I played a role-playing game for the first time in May 1977 at the first Gothcon (Swedish post about that event — link >>> ), Sweden’s premier game convention. Little did I know … etc.

Purple prose aside, it was a momentous experience but I did not realize that it redirected the course of my life: that day, I discovered a fountain of suspense and of never-ending joyful creativity. My first game was Dungeons & Dragons, the off-white box with three nigh incomprehensible rulebooks. I quickly acquired my own set plus a copy of Jim Ward’s science fiction RPG Metamorphosis Alpha (adventures in the lost starship Warden with mutants and monsters). After all, I preferred SF to fantasy.

In that autumn, I made my first attempt to design an RPG. The rules were based on Dungeons & Dragons and the setting was an SF cosmos inspired by Edmond Hamilton’s Star Wolves novels. And no, the nameless game was a dud. I ran it once and then consigned it to oblivion. In 1978 I instead discovered Traveller, and immediately started creating house rules. (Read more about that here — link>>> )

Forty years have passed and I am still an RPG designer in my spare time, even though these days I prefer to create setting while using already well-established rule engines. But the creative enthusiasm is still there. Jim Ward and Marc Miller opened the gates to Never-Never-Land for me and I rushed past them, and in there I still reside.

Nowadays I am the grizzled veteran, who gets interviewed by young gamers who want to hear what it was like in that legendary First Age of RPGs, but rest assured: I intend to go on writing games and novels as long as I keep my wits about me. My father was a vital chap until he turned 86, so hopefully I will follow in his footsteps and have another 20+ years of creative work ahead.

However, man proposes and God disposes.

Stenåldersminnen

Mina barn, samtliga födda runt millennieskiftet, brukar kommentera mina berättelser från min ungdom med “jaja, det var stenåldern”. Min karriär som spelförfattare har en anspråkslös början. Det första rollspelspartiet deltog jag i april 1977 på det första Gothcon. Mitt första steg som seriös skribent tog jag 1979, när jag sålde en Traveller-artikel till en amerikansk tidskrift.

På den tiden hade pappersfanzin (enkla tidskrifter ihoppulade av amatörer) samma betydelse som bloggar och sajter har idag, ett sätt för amatörer att sprida sina alster. Fanzinen uppstod bland SF-fans i USA före andra världskriget och sedan spred sig företeelsen till andra subkulturer. (Fotokopiatorns ankomst på 1960-talet underlättade produktionsarbetet rejält.)

Jag var i slutet av 1970-talet aktiv i två spelföreningar i Göteborg och där kom några på idén att göra Sveriges första rollspelsfanzin: Mjölnir. När det var dags att göra nr 2 blev jag inbjuden att vara med. Jag var aktiv skribent i fyra nummer, varefter jag flyttade till Lund för akademiska studier och därmed tappade den dagliga kontakten med det där göteborgsgänget. Vi var fyra grabbar och en skrivmaskin i mitt studentrum på ca 20 kvm. Kreativitet och pizza. Kul var det och jag fick mersmak.

Nu har en av redaktörerna scannat in det mesta av Mjölner och lagt upp det på en webbplats (länk >>>).

Mina Mjölner-artiklar handlar främst om Traveller och Runequest, två rollspel som var stora i Sverige dåförtiden, före Drakar och Demoner och Mutant. Jag drev en ambitiös Traveller-kampanj 1978-82 och hade därför mycket att berätta där. När det gäller Runequest var jag fascinerad av den rika fantasyvärld som Greg Stafford & Co målade upp.

Hursomhelst, med dagens mått är inte materialet imponerade. Men vi var svenska pionjärer, ungefär som de renjägare som vandrade in i Götaland söderifrån när inlandsisen smälte undan. Vi hade primitiva redskap och var tvungna att uppfinna hjulet. (Därav bloggpostens rubrik.) Och det var bara fyra-fem år mellan denna stenålder och inledningen på den svenska rollspelens guldålder.

1973-82: Tidig upptäckarålder

Jag har fått den del frågor från gamers om hur det svenska gamingkosmos såg ut före Drakar och Demoner, den epok som jag kallar tidig upptäckarålder. Tja, det är en spretig tid och jag kan bara berätta om vad jag har sett och hört och där ligger fokus på min barndomsstad Göteborg. Det började hur som helst med wargames och tabletop. Göteborgs Krigsspelsförening (GKF) grundades cirka 1973 av Peter Wennerholm med kompisar. Jag kom i kontakt med wargames från Avalon Hill och SPI vid ungefär samma tid och via den enda spelbutiken i Göteborg (egentligen en fotobutik/ateljé vars innehavare Reginald Atkinson även sålde spel) kom jag till GKF 1974.

Här har vi något typiskt för epoken: föreningarnas stora betydelse. Gamers var och är sociala personer och flockas gärna med likasinnade. Den svenska folkrörelsetraditionen påbjuder att sådan verksamhet dessutom ska organiseras enligt de klassiska föreningsreglerna. Och så blev det. Något äldre än GKF var föreningen CSS i Stockholm. Medelåldern på dess medlemskader var också högre. GKF innehöll bara tonåringar, medan CSS hade en del vuxna. De gjorde ett fansin, CSS News, som kom ut regelbundet och som studerade och recenserade allehanda brädspel. Tekniken på den tiden var simpel, så det var maskinskrivna och kopierade sidor. GKF lyckades aldrig få ihop något motsvarande. Hur stora var då föreningarna? Jag minns inte säkert. GKF hade 30-40 medlemmar som störst, tror jag, och CSS måste ha varit märkbart större.

GKF hade kontakt med GRUFF, universitetets spelförening som drevs av Arne Husberg och HG Wessberg, båda i tjugoårsåldern. De lyckades på något sätt boka in GKF under GRUFF:s namn, vilket innebar att vi under flera år hade kostnadsfri tillgång till bra lokaler i centrala Göteborg. Där möttes vi varje lördag eftermiddag för brädspel och (från och med sommaren 1977)* rollspel i valfria konstellationer. Det blev rätt så mycket Dungeons & Dragons. Jag drev under många år även en trevlig Traveller-kampanj.

En del av de där Traveller-spelarna var chalmerister, till exempel den mångfaldig Gothcon-arrangören Jacob Hallén, som tillhörde Chalmers Datorförening (detta var pre-PC-eran så det handlade om diverse stora datamaskiner). De fick igång en livaktig spelverksamhet i dess lokaler kring 1980.

Mot slutet av 70-talet körde Mikael Börjesson på söndagarna ett spelgäng under namnet Yggdrasil i Sveriges Flottas Ungdomsförbunds lokal i en närförort. Det var en något mindre och yngre grupp än GKF och verksamheten fokuserades på hans version av AD&D, vars nutida inkarnation kallas Dunder och Drakar.

Jag tror inte att gaming i Stockholm eller Malmö såg ut på exakt samma sätt, men det fanns ändå vissa likheter. Gamers var unga (högstadiet, gymnasiet, högskolan) och grabbar (det fanns endast några enstaka tjejer). Vi var lika nördiga (det ordet fanns dock inte 1978) som nutida gamers, men vi dolde det helst. Om man ser på foton från dåtidens spelkongresser är det slående hur prydliga deltagarna ser ut; de svarta T-shirts och rocker-hästsvansar man idag ser på Gothcon var inte tänkbara då.

Gamers på den tiden reste runt en hel del. Det behövdes för att träffa likasinnade. Så även om Gothcon var ett litet arrangemang, så kom det besökare från hela landet. En del bröt stilen, som den Skövde-boende pansarofficeren Claes Henriksson som brukade föreläsa om modern taktik med overheadbilder.

Hursomhelst, 1982 publicerades första versionen av Drakar och Demoner, och detta var, fast vi inte insåg det då, starten på en ny epok i rollspels-Sverige.

* Se mitt inlägg om det första Gothcon.

Det första Gothcon

Jag har fått en del påstötningar om att berätta fler minnen från forntiden, tidig upptäckarålder för att tala skandiska. Jo, jag var med på det första spelkonventet i Göteborg, det som senare fick namnet Gothcon. Det hette Konvent 77 och genomfördes en helg i april 1977, när jag gick i tredje ring. Arrangörer var HG Wessberg (sedermera moderatpamp och nära medarbetare till Reinfeldt) och Arne Husberg, båda aktiva i Göteborgs universitets krigsspelsförening GRUFF. (Själv var jag dåförtiden aktiv inom GKF [Göteborgs krigsspelsförening], vars medlemmar huvudsakligen var gymnasister.)

Det har gått 34 år sedan dess så mina minnesbilder är lite osorterade. Det kom väl runt 30 personer till konventet, som gick av stapeln i delar av kårhuset, två kvarter från Avenyn. Wessberg hade lyckats boka lokalen kostnadsfritt. De förannonserade arrangemangen var uteslutande olika krigsspel och tabletop med tennfigurer. Bland annat kördes en turnering i 30 Years Quad, en samling om fyra spel som avhandlade slag under 30-åriga kriget. Det var dåförtiden de enda spelen där svenska arméer var inblandade, i detta fall slagen vid Breitenfeld, Lützen och Nördlingen (spel nr 4 var det fransk-spanska slaget vid Rocroi). Som spel räknat var de medelmåttiga, men stämningsvärdet var högt med Gustavus Adolphus och general Torstensson på brädet.

Den stora nyheten var rollspel. Mikael Börjesson, mannen som tio år senare gav ut svenska Dungeons & Dragons, demade detta spel i ett rum. Vi wargamers var mest förbryllade över detta nya påfund, men några kompisar och jag slog oss ner, fixade rollpersoner (“karaktärer”) och vandrade ner för en tänkt trappa in i en underjordisk katakomb, en murad tunnel 3 meter bred och med 3 meters takhöjd (ambitiöst byggreglemente i fantasyvärlden). Där fanns det tjocka trädörrar som vi kunde bända eller dyrka upp och bakom dem dolde sig allehanda otyg. Det lustigaste intermezzot var när Dan, som spelade en magiker (2nd lvl), provocerade två sura NPC-dvärgar till slagsmål och besegrade dem med sin dolk, trots att de hade både brynjor och stridsyxor. Jo, ja, tärningen rullar som den vill.

Kul var det hursomhelst och vi GKF-are skaffade under den följande sommaren egna D&D-boxar och började köra de märkligaste kampanjer. Vi var unga och fantasifulla och skämdes därför inte att mixa genrer på de mest halsbrytande sätt.

I slutet av 1970-talet wargaming, tabletop och rollspel en mikrohobby i Sverige. Där fanns några hundra utövare, varav nästan alla var under 30 år. Krigsspel hade funnits i USA sedan slutet av 1950-talet, men den första kunskapen om dem verkar ha nått Sverige kring 1971. Jag lärde känna wargames 1973 via artiklar i tidskriften Soldat & Teknik. När jag några år senare bodde en tid i USA upptäckte jag vilket stort sortiment som där fanns. Därför kunde Wessberg och Husberg nog känna sig rätt så nöjda med att Konvent 77 blev en framgång i sin lilla skala. De sådde ett frö som med tiden växte till en jätteek: nutidens Gothcon.