Sorgeveden: Gläntan vid stigens slut

Summary in English: Some reflections on my writing the Sorgeveden worldbook, an fantasy forest for the RPG Hjältarnas Tid.

Nu är vandringen över, nu står jag in en glänta där den långa stigen tar slut, ja, så känns det idag när jag har slutlevererat mina Sorgeveden-texter till Krister Sundelin. Han tar nu över stafettpinnen när det gäller produktutvecklig och grafisk produktion.

Jag föreslog Sorgeveden för Krille härom året och han och hans kompanjoner i Helmgast AB nappade snabbt. Projektets inledning var intressant, eftersom det tog en stund att hitta rätt stämning. Krille har en tydlig bild av hur produkter till Hjältarnas Tid ska ser ut. Mina första texter var påverkade av vildmarksmodulerna Marsklandet och Torshem till Expert Drakar och Demoner, vilka har en kärvare och mindre sagoaktig ton än Hjältarnas Tid. Men med Krilles goda råd kom jag raskt in på rätt kurs.

Om jag nu ska summera arbetet i några rubriker:

Vilka är inspirationskällorna?
JRR Tolkiens skildringar av Gamla Skogen, Mörkmården och Fangorn finns alltid i mitt bakhuvud när jag skriver om fantasyskogar, och bredvid dem lade jag svensk storskog, det vill säga en sådan som Ronja Rövardotter upplever sina äventyr i: björk, gran och fura, varvat med gläntor, tjärnar och klippor. Allt kryddat med minnen från mina vandringar i Sörmland, Savojen, Andalusien och Uttarakhand (dvs Himalayas utkant). Så Sorgeveden bjuder läsaren på fyra smaker skogsvildmark: nordisk barrskog, centraleuropeisk ek- och bokskog, den subtropiska cypress- och korkeksskogen, samt sydamerikansk regnskog inspirerad av Jan Lindblads naturprogram som var populära i min ungdom.

Regionen Ruduaiz i Ebenholtslandet täcks av regnskog med föga undervegetation. Trädens stammar är höga och fläckiga av parasitväxter. Lövkronorna bildar ett tätt tak 25 meter upp, vilket vållar skumrask vid marken även mitt på dagen. Där nere är också luften het, fuktig och stillastående. Markfaunan består främst av betydelselösa smådjur. I övervegationen tjattrar och skriar apor och fåglar oavbrutet. Där uppe kan också tigerspindlar smyga fram, nästan osynliga för sina byten nere på marken. Invid vattendragen ser du capybarer och tapirer, och i närheten lurar leoparder. I floderna simmar aggressiva flodhästar och salamandiler, så om du färdas med båt eller kanot måste du vara vaksam.

Vad var mest intressant att skapa?
Utan tvekan orcherna: det blev en diger studie av hur dessa fungerar i ett icke-Tolkiensk sammanhang. Här finns ju varken Sauron eller Saruman. Stammen Shaqtugash tjänar som exempel, där jag visar hur orcherna lever till vardags och hur de ser på människor och vice versa.

»Mina yngel, om ni nånsin måste slåss mot människor, börja med att skicka ut de bästa spejarna för att ta reda på vilka knep de tänkt ut. Slåss om natten för då är deras ögon svaga. Och om ni hamnar i närstrid, träng er snabbt inpå dem och krossa deras tunna skallar innan de hinner bli lömska.«

Hur blev det legender och myter, sådant som skapar tät fantasystämning?
Jag skrev metafysiska ting enligt Krilles riktlinjer för det övernaturliga. Gudar och kulter ser väldigt olika ut runt om i Sorgeveden, men jag gjorde ett rejält nerslag i norr, där jag bland annat skildrade en populär halvgud, Dirini Skarpskytten:

Dirini är en legendarisk hjältinna, en djärv och listig mästerbågskytt som utförde många stordåd i forntiden. Hon sägs vara dotter till krigsgudinnan Aruzi och hövdingadottern Evgynja. Evgynja fördrevs ut i vildmarken av en försmådd friare och födde Dirini i en koja en fullmånenatt. Vargar vaktade där över mor och dotter och uppfostrade sedan Dirini såsom det anstår en halvgud och dotter till en krigsgudinna. Dirini avbildas alltid barhuvad och med pilbåge, ibland även med en varg vid sin sida. Hon åkallas av äventyrare, tjuvar och jägare som vill få del av hennes list och mod.

Ett av Dirinis mest kända stordåd var när hon fann den dolda stigen till mångudinnan Merzis silverskatt och stal där två armskenor av ogenomträngligt ädelsilver. De skyddade hennes armar när hon dräpte jättetekronten vid Mörkaströms vadställe. Merzi förlät sedan Dirini och gav hjältinnan ett hjässband av silver med en månsten som välsignar bäraren med perfekt syn nattetid.

Det har varit väldigt kul att komma ut på banan i den svenska rollspelsrenässansen, vår hobbys andra guldålder. Härnäst ska jag skriva ett äventyr till Elosos nyutgåva av Chock, men jag hoppas kunna återvända till fantasykampanjer under 2019.

Advertisements

Hjältarnas Tid kickstartar en spelarbok

Summary in English: A new kickstarter for a players’ handbook to the Swedish fantasy RPG Hjältarnas Tid.

Helmgast och Krister Sundelin kickstartar nu Hjältarnas Väg, en spelarhandbok för fantasyrollspelet Hjältarnas Tid. Här är en länk dit >>> .

Konstruktörens Tomas Brattström utlovar bland annat nya folkslag, nya förmågor och en massa utrustningslistor. Verkar lovande som spelartillbehör.

Sorgeveden: Dvärgarna av Boins ätt

Summary in English: A teaser about Dwarves for the upcoming Sorgeveden forest campaign setting for the Swedish fantasy RPG Hjältarnas Tid.

Ett smakprov ur Sorgeveden: ett kort avsnitt från dvärgarnas folkslagsbeskrivning.

De flesta dvärgar i Granlandet och Eklandet hör till Boins ätt. Deras förfäder lämnade för några hundra år sedan Dvärgakungens underjordiska rike. Skälet var missnöje med ätten Boins låga status – de tilldelades nästan uteslutande föraktade sysslor. Ättehövdingen Boin XXIX tänkte att i Sorgeveden skulle hans folk slippa medtävlare och där skulle de kunna utveckla gruvdrift och handel på nya sätt som de konservativa furstarna under bergen förkastade. Boin fick rätt.

I Sorgeveden upptäckte dvärgarna att malmförekomsterna var mindre till omfånget än under bergen och därtill mer utspridda. Därför kunde de inte bygga underjordiska städer, eftersom ett malmfynd sinade långt innan en sådan stod klar. Istället satsade dvärgarna på »snabba jobb«, det vill säga en klan koloniserade en fyndighet i kanske tio år, varefter de drog vidare till nästa fyndighet och lämnade kvar en »spökgruva«. Vilken metall det handlar om är av mindre betydelse, ty dvärgarna av Boins ätt är inte kräsna: koppar, tenn, järn, bly och silver framställs i deras hyttor utan åtskillnad.

På många ställen i Granlandet har dvärgarna därtill funnit järnhaltig myrmalm i tjärnar och sjöar. Vintertid när isen ligger tjock hugger de upp vakar och plockar upp malmklumparna från sjöbotten med särskilda skopor. Det händer även att de torrlägger insjöar genom att gräva nya utflöden som sänker vattennivån.

Guld är särskilt viktigt för dvärgar, eftersom den metallen är värdefull, beständig och fantastiskt formbar. Därför sägs det bland människor att en dvärg lider av ett så sjukligt begär att hen hellre dör än släpper greppet om ett guldmynt. Guldfyndigheter är dock sällsynta i Sorgeveden. Så fort ryktet sprids om att guld har upptäckts i en flodfåra i skogens djup beger sig dvärgar dit för att tillsammans kolonisera området och exploatera det i en intensiv guldrusch.

Du hittar mer info om Sorgeveden här länk >>>

Sorgevedens framsteg

Summary in English: A progress update for the forest sourcebook Sorgeveden to the Swedish fantasy RPG Hjältarnas Tid.

Det finns en tidpunkt i varje resa när vandrarna skymtar sitt mål i fjärran, men vet att några mödosamma dagsetapper återstår. Där befinner sig idag kampanjmiljön Sorgeveden till Hjältarnas Tid. Kreatörskvartetten Krille, Gustaf, Erik och undertecknad har jobbat länge med textinnehållet och nu ser jag att det som finns kvar är diverse klarlägganden, små tillägg här och var, samt granskning. Det känns nöjsamt, för kartläggningen av den här mångfacetterade sagoskogen har varit det mest givande skrivuppdraget jag haft på åratal. Ibland har det till och med känts som i Frihamnen 1985-86 när jag jobbade med grejor till Expert Drakar och Demoner.

Sedan, när själva texten väl är helt klar, lämnar jag över ledartröjan till Krille, som sköter den grafiska produktionen. Och jag återvänder därefter till min dator och börjar meka med nästa spelprojekt.

Sorgeveden: Skogen är stor, tiden är knapp

Summary in English: I am updating my Swedish readers on the status of my current RPG project Sorgeveden, a sourcebook about a vast fantasy forest.

Aktiviteten har varit låg här på bloggen under de senaste veckorna. Jag har helt enkelt haft fullt upp, dels med mitt vardagsliv (barn och jobb) och dels med Sorgeveden till Hjältarnas Tid. Det är ju tänkt att jag ha ett komplett grovmanus till Gothcon i slutet av mars.

Nuvarande status:

1. Jag blev missnöjd med min första text om druider och kasserade den. Istället skriver jag en ny version som gör dem annorlunda än andra magiker: de utövar all sin magi via blodsoffer.

2. Jag mekar mycket med den halvnordiska exempelregionen Tekepad, ett granskogslandskap med köpingen Hargetun (tänk dig Birka med extra allt). Tekepad visar spelledaren hus äventyrsplatser kan se ut. Hen kan sedan bygga sina egna i alla skogsland: gran/subarktisk, ek/tempererad, cypress/subtropisk och ebenholts/tropisk.

3. Kill your darlings. Jag har börjat stryka avsnitt som inte känns lyckade eller meningsfulla. Blaha-texter gör ju ingen glad. Bland annat har skogsjättarna raderats — de många slags jättar som beskrivs i Hjältarnas Tid räcker.

4. Bland de nya folkslag som jag presenterar får nog orcherna störst utrymme. Livssätt, bosättningar, jordbruk & jakt, status och yrken. Spela orch? Javisst, men det kräver en del eftertanke av spelaren.

5. Jag har ju alltid haft en viss förkärlek för den antikgrekiska legendvärlden; se bara på vad jag skrev i Monsterböckerna till Drakar och Demoner för 30+ år sedan. Därför beskriver jag fauner och nymfer, samt odjuret mantikora. Däremot har jag (kanske för omväxlings skull) inte med minotaurer, ty i mina ögon är de främst bergsbarbarer och har därför ingen naturlig (sic!) hemvist i den stora skogen.

6. Tolkieninfluenser: Jättespindlar — självklart (tack Jon), ty vad vore en Mörkmårdsmotsvarighet utan etterkopparna? Talande korpar — javisst, mycket fornnördiskt. Och lite annat små och gott som den gode professorn lät hämta från germansk folktro.

Spelmakarens programförklaring

Summary in English: I explain why and how I these days write settings for Swedish roleplaying games.

Eftersom jag inte livnär mig på att skriva rollspel nuförtiden — det skulle jag gärna göra men Sverige är inte längre som hon var 1985-89 — så skriver jag bara produkter som engagerar mig. Skymningshavets gåtor till Drakar och Demoner 2016 är ett exempel: en setting som jag hade längtat i åratal om att få göra och äntligen fick jag chansen. Detsamma gäller rebooten av Wastelands till Åskfågelns Freeway Warrior: som idé har den funnits i min pipeline i fyra år och äntligen har jag hittat ett sammanhang där jag kan återvända till en av mina favoriter med några varsamma uppdateringar (jag skrev WL 1.0 i början av 1990 och dåtidens Sverige fungerade delvis annorlunda än dagens).

Alltså, för att gå rakt på sak, jag rebootar mina gamla settingar därför att det roar mig. Om jag kunde skulle jag återvända till fler, men ofta är det omöjligt av rättighetsskäl.

Och jag kör inga egna race längre, eftersom det kräver mer jobb än jag orkar med, utan jag samarbetar alltid med andra: Tomas Arfert & Saga Games för Sci-Fi!, RiotMinds för Skymningshavets gåtor, Krister Sundelin & Helmgast för Sorgeveden, och Tove & Anders & Åskfågeln för Wastelands 2.0. (Jodå, om någon vill anlita mina tjänster är det bara att höra av sig i en kommentar. Jag är rutinerad och flexibel.)

Sorgeveden (12): Salthandlarna

Volgi är ett flodfarande handelsfolk som man kan möta nästan varsomhelst i Sorgeveden. De flesta är kortvuxna och bredaxlade, blåögda, mörka i hyn och med rakt svart hår. De reser med båt mellan handelsplatser och bosättningar, köper saker där de är billiga och säljer dem där de får bättre pris. En av de viktigaste handelsvarorna är salt, eftersom Sorgeveden inte rymmer några saltfyndigheter. Salt framställs vid oceankusten eller bryts i gruvor långt bortom skogen.

Volgiköpmän är redo att skydda sig och de sina med vapen i hand. Men de förhandlar hellre än slåss, eftersom dödsfall är dåligt för affärerna. De håller också överenskommelser eftersom de vill ha gott rykte. Men de är slipade förhandlare och inte lätta att lura. De färdas i långa roddbåtar som rymmer tjugo-tjugofem personer och en rejäl last.

Volgi slår sig ner på platser med möjligheter till lönsamma affärer. Deras näsa för förtjänst är sägenomspunnen och folk skämtar att en volgihandlare känner doften från silver en dagsmarsch bort. Baksidan av detta är att de flesta tror att volgi bara är lojala mot sig själva och att de är de första att lämna en plats när fara hotar. Sanningen är mer mångfacetterad: volgi strider sida vid sida med sina grannar om en bosättning anfalls av rövare eller orcher. Men om affärerna börjar gå dåligt, till exempel när en gruva sinar, packar de ihop, säljer det som kan säljas och drar vidare.

Dvärgar och volgi har för det mesta vänskapliga relationer, eftersom de förstår varandras sätt. Dvärgar anlitar volgi för att frakta mat och andra förnödenheter till sina gruvor och hyttor och för att transportera bort den nyproducerade metallen. Tack vare detta vill flesta volgi inte stödja något påhitt som kan skada deras förbindelser med dvärgarna.