Sorgeveden: Dvärgarna av Boins ätt

Summary in English: A teaser about Dwarves for the upcoming Sorgeveden forest campaign setting for the Swedish fantasy RPG Hjältarnas Tid.

Ett smakprov ur Sorgeveden: ett kort avsnitt från dvärgarnas folkslagsbeskrivning.

De flesta dvärgar i Granlandet och Eklandet hör till Boins ätt. Deras förfäder lämnade för några hundra år sedan Dvärgakungens underjordiska rike. Skälet var missnöje med ätten Boins låga status – de tilldelades nästan uteslutande föraktade sysslor. Ättehövdingen Boin XXIX tänkte att i Sorgeveden skulle hans folk slippa medtävlare och där skulle de kunna utveckla gruvdrift och handel på nya sätt som de konservativa furstarna under bergen förkastade. Boin fick rätt.

I Sorgeveden upptäckte dvärgarna att malmförekomsterna var mindre till omfånget än under bergen och därtill mer utspridda. Därför kunde de inte bygga underjordiska städer, eftersom ett malmfynd sinade långt innan en sådan stod klar. Istället satsade dvärgarna på »snabba jobb«, det vill säga en klan koloniserade en fyndighet i kanske tio år, varefter de drog vidare till nästa fyndighet och lämnade kvar en »spökgruva«. Vilken metall det handlar om är av mindre betydelse, ty dvärgarna av Boins ätt är inte kräsna: koppar, tenn, järn, bly och silver framställs i deras hyttor utan åtskillnad.

På många ställen i Granlandet har dvärgarna därtill funnit järnhaltig myrmalm i tjärnar och sjöar. Vintertid när isen ligger tjock hugger de upp vakar och plockar upp malmklumparna från sjöbotten med särskilda skopor. Det händer även att de torrlägger insjöar genom att gräva nya utflöden som sänker vattennivån.

Guld är särskilt viktigt för dvärgar, eftersom den metallen är värdefull, beständig och fantastiskt formbar. Därför sägs det bland människor att en dvärg lider av ett så sjukligt begär att hen hellre dör än släpper greppet om ett guldmynt. Guldfyndigheter är dock sällsynta i Sorgeveden. Så fort ryktet sprids om att guld har upptäckts i en flodfåra i skogens djup beger sig dvärgar dit för att tillsammans kolonisera området och exploatera det i en intensiv guldrusch.

Du hittar mer info om Sorgeveden här länk >>>

Advertisements

Sorgevedens framsteg

Summary in English: A progress update for the forest sourcebook Sorgeveden to the Swedish fantasy RPG Hjältarnas Tid.

Det finns en tidpunkt i varje resa när vandrarna skymtar sitt mål i fjärran, men vet att några mödosamma dagsetapper återstår. Där befinner sig idag kampanjmiljön Sorgeveden till Hjältarnas Tid. Kreatörskvartetten Krille, Gustaf, Erik och undertecknad har jobbat länge med textinnehållet och nu ser jag att det som finns kvar är diverse klarlägganden, små tillägg här och var, samt granskning. Det känns nöjsamt, för kartläggningen av den här mångfacetterade sagoskogen har varit det mest givande skrivuppdraget jag haft på åratal. Ibland har det till och med känts som i Frihamnen 1985-86 när jag jobbade med grejor till Expert Drakar och Demoner.

Sedan, när själva texten väl är helt klar, lämnar jag över ledartröjan till Krille, som sköter den grafiska produktionen. Och jag återvänder därefter till min dator och börjar meka med nästa spelprojekt.

Sorgeveden: Skogen är stor, tiden är knapp

Summary in English: I am updating my Swedish readers on the status of my current RPG project Sorgeveden, a sourcebook about a vast fantasy forest.

Aktiviteten har varit låg här på bloggen under de senaste veckorna. Jag har helt enkelt haft fullt upp, dels med mitt vardagsliv (barn och jobb) och dels med Sorgeveden till Hjältarnas Tid. Det är ju tänkt att jag ha ett komplett grovmanus till Gothcon i slutet av mars.

Nuvarande status:

1. Jag blev missnöjd med min första text om druider och kasserade den. Istället skriver jag en ny version som gör dem annorlunda än andra magiker: de utövar all sin magi via blodsoffer.

2. Jag mekar mycket med den halvnordiska exempelregionen Tekepad, ett granskogslandskap med köpingen Hargetun (tänk dig Birka med extra allt). Tekepad visar spelledaren hus äventyrsplatser kan se ut. Hen kan sedan bygga sina egna i alla skogsland: gran/subarktisk, ek/tempererad, cypress/subtropisk och ebenholts/tropisk.

3. Kill your darlings. Jag har börjat stryka avsnitt som inte känns lyckade eller meningsfulla. Blaha-texter gör ju ingen glad. Bland annat har skogsjättarna raderats — de många slags jättar som beskrivs i Hjältarnas Tid räcker.

4. Bland de nya folkslag som jag presenterar får nog orcherna störst utrymme. Livssätt, bosättningar, jordbruk & jakt, status och yrken. Spela orch? Javisst, men det kräver en del eftertanke av spelaren.

5. Jag har ju alltid haft en viss förkärlek för den antikgrekiska legendvärlden; se bara på vad jag skrev i Monsterböckerna till Drakar och Demoner för 30+ år sedan. Därför beskriver jag fauner och nymfer, samt odjuret mantikora. Däremot har jag (kanske för omväxlings skull) inte med minotaurer, ty i mina ögon är de främst bergsbarbarer och har därför ingen naturlig (sic!) hemvist i den stora skogen.

6. Tolkieninfluenser: Jättespindlar — självklart (tack Jon), ty vad vore en Mörkmårdsmotsvarighet utan etterkopparna? Talande korpar — javisst, mycket fornnördiskt. Och lite annat små och gott som den gode professorn lät hämta från germansk folktro.

Spelmakarens programförklaring

Summary in English: I explain why and how I these days write settings for Swedish roleplaying games.

Eftersom jag inte livnär mig på att skriva rollspel nuförtiden — det skulle jag gärna göra men Sverige är inte längre som hon var 1985-89 — så skriver jag bara produkter som engagerar mig. Skymningshavets gåtor till Drakar och Demoner 2016 är ett exempel: en setting som jag hade längtat i åratal om att få göra och äntligen fick jag chansen. Detsamma gäller rebooten av Wastelands till Åskfågelns Freeway Warrior: som idé har den funnits i min pipeline i fyra år och äntligen har jag hittat ett sammanhang där jag kan återvända till en av mina favoriter med några varsamma uppdateringar (jag skrev WL 1.0 i början av 1990 och dåtidens Sverige fungerade delvis annorlunda än dagens).

Alltså, för att gå rakt på sak, jag rebootar mina gamla settingar därför att det roar mig. Om jag kunde skulle jag återvända till fler, men ofta är det omöjligt av rättighetsskäl.

Och jag kör inga egna race längre, eftersom det kräver mer jobb än jag orkar med, utan jag samarbetar alltid med andra: Tomas Arfert & Saga Games för Sci-Fi!, RiotMinds för Skymningshavets gåtor, Krister Sundelin & Helmgast för Sorgeveden, och Tove & Anders & Åskfågeln för Wastelands 2.0. (Jodå, om någon vill anlita mina tjänster är det bara att höra av sig i en kommentar. Jag är rutinerad och flexibel.)

Sorgeveden (12): Salthandlarna

Volgi är ett flodfarande handelsfolk som man kan möta nästan varsomhelst i Sorgeveden. De flesta är kortvuxna och bredaxlade, blåögda, mörka i hyn och med rakt svart hår. De reser med båt mellan handelsplatser och bosättningar, köper saker där de är billiga och säljer dem där de får bättre pris. En av de viktigaste handelsvarorna är salt, eftersom Sorgeveden inte rymmer några saltfyndigheter. Salt framställs vid oceankusten eller bryts i gruvor långt bortom skogen.

Volgiköpmän är redo att skydda sig och de sina med vapen i hand. Men de förhandlar hellre än slåss, eftersom dödsfall är dåligt för affärerna. De håller också överenskommelser eftersom de vill ha gott rykte. Men de är slipade förhandlare och inte lätta att lura. De färdas i långa roddbåtar som rymmer tjugo-tjugofem personer och en rejäl last.

Volgi slår sig ner på platser med möjligheter till lönsamma affärer. Deras näsa för förtjänst är sägenomspunnen och folk skämtar att en volgihandlare känner doften från silver en dagsmarsch bort. Baksidan av detta är att de flesta tror att volgi bara är lojala mot sig själva och att de är de första att lämna en plats när fara hotar. Sanningen är mer mångfacetterad: volgi strider sida vid sida med sina grannar om en bosättning anfalls av rövare eller orcher. Men om affärerna börjar gå dåligt, till exempel när en gruva sinar, packar de ihop, säljer det som kan säljas och drar vidare.

Dvärgar och volgi har för det mesta vänskapliga relationer, eftersom de förstår varandras sätt. Dvärgar anlitar volgi för att frakta mat och andra förnödenheter till sina gruvor och hyttor och för att transportera bort den nyproducerade metallen. Tack vare detta vill flesta volgi inte stödja något påhitt som kan skada deras förbindelser med dvärgarna.

Sorgeveden (11): Enhörningar

Enhörningen liknar en smäcker vit häst, men har kluvna klövar som en hjort, getskägg under hakan och en svans av lejontyp. Den är stor som en kronhjort och tack vare sina smidiga klövar tar den sig fram i oländig terräng lika bra som en get. Enhörningar bildar inte par, men någon gång per årtionde eller århundrade möts en hane och en hona i skogen och efter ett års dräktighet föder honan ett kid som hon sedan uppfostrar till att föra artens plikter och uppdrag vidare. Enhörningskid är extremt skygga och det är därför som människornas sägner tiger om dem. Honan skyddar sitt kid med mod och grymhet – den jägare som får kid på kornet kommer inte levande därifrån.

Enhörningskid spejar efter sin mor.