Stephen King’s Advice

I agree with mr King, and that’s why my adventure stories are the particular way they are.

Facing the future as an author (1)

Two novels self-published this autumn. Both have received favorable reviews and the reviewers ask for more stories in the same vein. Cheering news indeed.

Yes, I want to go on writing and I have solid ideas for both the dieselretro world of Iskriget and the fantasy world Gondica. It is mainly a matter of how to organize my time, which currently is notoriously short. Three kids and a regular nine-to-five employment as a tech writer. (I started a new career during the autumn after having had only temporary employments after my return from Afghanistan in early 2009. So free time is in shorter supply than before whereas the family economy has gotten a nice boost by the paycheck arriving at the end of every month.)

Stephen King writes in On Writing about the self-discipline required by a professional author. Fredrick Pohl spoke of the same matter in his autobiography that I read many years ago. Scheduling is the main issue. If I would write one A4 page a day, that will mean 20-30 pages in a month. 150 such pages equals one novel, because I don’t do books the Robert Jordan way. (Actually I have been commended by reviewers for the deft use of 300 pages for telling an exciting adventure that other writers would turn into a multi-volume story.)

Om huvudpersoner

Jag gillar inte Stephen Kings tegelstensskräckisar, eftersom jag tycker att de är pratiga. Men jag plockade idag upp del 1 av The Dark Tower på biblioteket, eftersom jag tyckte att den verkade annorlunda och därför kanske värd att läsa.

Förordet var definitivt läsvärt, där King skriver om vad för slags huvudpersoner han vill skriva in i sina berättelser. Precis som jag gillar han Tolkien, men King skulle inte kunna få ihop samma slags hjältar, jordnära engelska landsortsbor. Istället blev det revolvermannen som färdas genom öknen: väldigt amerikanskt.

Det fick mig att tänka efter: vad för slags huvudpersoner skapar jag, en medelålders svensk, en son av det sena 1900-talet starka stat. Den arketypiske hjälten under min uppväxt var en rationell och handlingskraftig karl som tämjde världen omkring sig för att nå sina syften. LM Ericsson med telefonen, Dahlén med AGA-fyren, Amundsen som nådde Sydpolen, Sten Bergman som utforskade Nya Guineas djungler, von Platen som ledde bygget av Göta kanal.

Mina berättelser har huvudpersoner som skulle platsar i denna skara: osentimentala och välutbildade personer (ibland män, ibland kvinnor) som identifierar vilka problem de måste övervinna och som listar ut smarta sätt att göra det på. They walk the walk.

“Adverbet är inte din vän” — ett boktips

En bok har påverkat min syn på författarskapet ordentligt: Stephen Kings On Writing (finns i svensk översättning). Det är dels en handbok i hur man skriver underhållningslitteratur (till skillnad från finkultur) och dels en självbiografi.

Jag tycker om On Writing för att King har intressanta saker att säga och gör det i ett gott tempo. (Däremot gillar jag inte hans romaner, ty de är alltför sega för min smak.)

King behandlar språket som snickarens verktygslåda och förklarar vad som är användbart och inte. (Han avskyr till exempel adverb.) Dessutom reder han ut skillnaden mellan berättelse och intrig. Det första är den saga som fångar läsaren, det andra är tricks som författaren (oftast helt fel) tror läsaren skulle kunna tänkas gilla. (George Lucas gick från berättelse i Star Wars Episod IV till intrig i Episod II, och vi ser alla hur snett det gick.)

Kings skrivtips är hands-on och lätta att ta till sig. En snygg liknelse är att berättelsen redan finns där, som ett fornfynd under marken. Författarens jobb är att med varsam hand få fram den och visa upp den för läsaren.

Kings redogörelse för sitt drog- och alkoholmissbruk är öppenhjärtig och överraskande. Hur fick han överhuvudtaget något kreativt gjort med tanke på all skit han satte i sig under många år?