00-talet: Samling runt lägerelden

Summary in English: I reminisce about the Swedish RPG hobby during the 00s decade.

Här på bloggen har jag skrivit mycket om de svenska rollspelens första guldålder på 1980-talet och deras silverålder på 1990-talet. Men jag har knappt skildrat 00-talet. Här sammanfattar jag därför diverse minnen av detta årtiondes svenska spelkosmos.

Detta kräver dock en tillbakablick till 1990-talets sista år. 1998 gick den svenska spelgrossisten Top Games i konkurs. Detta företag var de små rollspelsproducenternas enda kanal till leksaks- och hobbybutiker runt om i landet. Ingen annan tog vid, så vi källarspelmakare kunde inte längre distribuera våra spel utanför de fåtaliga specialistbutikerna. 1999 havererade svenska spelindustrins nestor Target Games. (Sverige var inte unikt här, ty även flera stora amerikanska spelförlag som GDW, West End Games och Iron Crown Enterprises gick under i slutet av 1990-talet.)

I lägereldens tid

När 00-talet tog sin början gällde alltså inte de gamla “spelreglerna”; istället stundade en skymningstid för vår bransch. I och för sig skrevs omtyckta rollspel som Western, Lemuria, Saga, Eon och Mutant: Undergångens Arvtagare, men alla trycktes i små upplagor. Samtidigt växte data- och kortspelen i betydelse, vilket märktes i butiker och på konvent.

Här tände Tove och Anders Gillbring en lägereld i aftondunklet genom att starta Fenix, vår hobbys nya mittpunkt. Tidskriftens betydelse för svenska rollspelsbranschens långsiktiga överlevnad är nog oomtvistad med artiklar till, recensioner av och reklam för nya spelprodukter. Dessförinnan hade Tove, Anders, Åke Rosenius och jag — de fyra gamla Rävarna — i två omgångar producerat Sveroks medlemstidning Sverox, vilket blivit ett samlande organ för svenska gamers. När Sveroks styrelse avvecklade vårt andra kontrakt bestämde sig Tove och Anders för att köra vidare i egen regi.

Ett vågspel — ja; en framgångssaga — ja. Gamers och spelkonstruktörer samlades runt lägerelden Fenix för att umgås, höra nyheter och utbyta idéer. Spelmakande är en gruppsyssla och i flammornas fladdrande sken smidde vi våra planer. Må vara att allt inte förverkligades på grund av yttre omständigheter (mer om detta nedan), men så har det alltid varit — tänk på Äventyrsspels avbrutna Partisan-projekt. Så vi svenska gamers lyfter på hatten inför Tove och Anders och hyllar dem för deras envetna insatser som gjort att Fenix denna sommar firar sitt hundrade nummer trots allt elände Gilbringarna genomgår. Vivant, vivant, vivant!

Hur var 00-talet för mig då?

Tre glada barn kom till familjen Blixt runt millennieskiftet, åtföljda av småbarnsföräldrarnas ständiga trötthet. Men fram till 2005 lyckades jag ändå skriva pulpsettingen Lemuria (tillsammans med Krister Sundelin), romanerna Iskriget (en dieselpunkthriller i ett alternativt Antarktis, finns numera i en reviderad engelsk utgåva The Ice War länk >>> ) och Spiran och staven (utspelar sig i min fantasyvärld Gondica) och många artiklar i Fenix.

Därutöver initierade jag två nya spelprojekt: Okeanos (antik sjöfararfantasy) och Wolframfästet (mörka science fantasy-äventyr under jordens sista tid). Min ambitionsnivå var hög och jag lade ut texten om mina idéer i Fenix och vid diverse konventsföreläsningar.

Men åren 2006-09 slog livet undan fötterna för mig: en närstående avled och en annan blev allvarligt sjuk med men för livet; parallellt bortrationaliserades jag från mitt jobb på en statlig myndighet och for därefter på sex månaders fredsuppdrag till Afghanistan.

Sjukdom och död är naturliga delar av människolivet, men det är stor skillnad på att begrunda detta på ett abstrakt plan och att möta dessa företeelser close-up i ett svenskt hospice eller på Kabuls gator. Tove Gillbring kommenterade några år in på 10-talet att mitt originalmanus för Wolframfästet hade varit djupsvart i tonen; inte märkligt alls, ty jag hade skapat dess spelvärld, vår jord som tynar bort i evigt mörker i en fjärran framtid, med (bildligt talat) döden i rummet bredvid.

Vid 00-talets slut insåg jag, utmattad efter åratals strapatser och plågad av krigsrelaterad PTSD, att min ork endast räckte åt min familj. Jag lade alla ambitiösa spelprojekt på hyllan och skulle tills vidare nöja mig med att skriva enstaka Fenix-artiklar.

Lacho calad! Drego morn!*

Några år in på 2010-talet vände vinden.

2015 återupplivade jag Okeanos och omarbetade texten till kampanjboken Skymningshavets gåtor (länk >>>) åt Riotminds Drakar och Demoner 2016.

Wolframfästet sammanfattade jag i ett par Fenix-artiklar. Jag har det kompletta spelet på min dator, men jag vill omarbeta det rejält innan det blir publicerbart. Jag står ju inte längre för originaltextens dystra syn på människolivet och kosmos.
“När ska du hinna göra det då?” frågar kanske vän av ordning.
“Inte en aning,” svarar jag i så fall.

Om du vill läsa mer om svenska rollspel vid mitten av 10-talet, följ denna länk >>>

_________________________________________________

*I Simarillion använde Edain detta härskri: ”Flamma upp, o ljus! Fly, o natt!”

“The Ice War”: An Alban juggernaut at work

Polar scene by Rob Watkins (click on picture for lager version)

When I wrote my dieselpunk spy adventure The Ice War (link >>> ) some years ago, I let the story have three protagonists: two people — spy Johnny Bornewald and mechanic Linda Connor — and one continent — Alba, an alternate-history substitute for Antarctica. Transportation across Alba’s icy wastes is mainly by juggernauts, huge diesel-electric vehicles that take people and supplies from one frozen location to another. This illustration by Rob Watkins captures quite well what a freight juggernaut of the Russian army looks like.

Podcasten Bortom: Jag blickar tillbaks på mina 40+ år i branschen

Summary in English: I have been interviewed in a Swedish podcast about my 40+ yaers in the RPG business.

Robert Jonsson har intervjuat mig för sin podcast Bortom Bortom. I avsnitt 62, inbäddat nedan, berättar jag om hur jag började med hobbyn och tar er med på en resa igenom min karriär där världsskapandet är den röda tråden. Jag berör bland annat rollspelen Drakar och Demoner, Mutant 2, Partisan, Gondica och Wastelands.

Steampunk and the Dark Man’s Burden

Colonialism is a frequent backdrop to my stories, regardless whether I write dieselpunk or fantasy, stories or role-playing games. Since I have one foot in Europe and one in India, I have had the unusual experience of seeing that phenomenon from both sides. Some of the elders of my Indian clan, all of them sadly departed by now, participated in the liberation struggles in the 1930s and 1940s, whereas others served in the British Indian army and fought the Japanese. All had much to tell me and I cherish those memories. And here in Europe it is hard to avoid the “white man’s burden” narrative of colonialism; it appears in all kinds of popular culture.

So I write about characters from both sides of the fence and let them explain by themselves how they relate to an authoritarian colonial order − make no mistake about it: colonialism is getting a stranger’s fist punched in your face, even though the force of the blow may vary depending on what nation does the colonizing and when.

“The conquest of the earth, which mostly means the taking it away from those who have a different complexion or slightly flatter noses than ourselves, is not a pretty thing when you look into it too much.” − From The Heart of Darkness by Joseph Conrad.

Scene from the US conquest of the Philippines circa 1900. Artist: Vasili Vereshchagin

Colonialism often gets soft-pedalled in steampunk. SM Stirling’s alt-history Indian Raj in Peshawar Lancers is an illustrating example: the author unsuccessfully strives for a Kipling-ish mood in a tall tale (featuring airships, evil cults, etc) in which romanticized British and French adventurers save a colonial regime, and incidentally its native subjects, from Russian machinations, while Indian nationalists appear as terrorists and Afghan tribesmen resemble pseudo-Orcs. Bruce Sterling’s The Difference Engine approaches the same issues in a less rose-tinted manner, for example by an unflattering portrayal of the English protagonists’ harsh attitudes toward First Nation Americans.

So this is the above-mentioned burden of colonized peoples: to be amusing sidekicks, expendable femmes fatales, and devious adversaries to white protagonists, or to be background witnesses to the plot-shaking actions of Americo-European heroes. It reminds me of Arthur Conan Doyle’s use of foreign characters in his fiction, for example devious or temperamental Italians and South Americans, or the predatorial savage in The Sign of Four. Such aliens are strange to behold and difficult to comprehend, thus becoming menacing outsiders to white insiders − them versus us, the psychological curse afflicting colonial settlements everywhere.

However, all is not gloom. In Steve Turnbull’s novellas about Anglo-Indian sleuth Maliha Anderson, Indians are full-fledged protagonists in his steampunk Raj and Ceylon. And I approach colonialism with a critical mindset in my dieselpunk novel The Ice War, in which, for example, Eurasian spy Johnny Bornewald faces widespread racism, and is at times able to exploit that sentiment, because those contemptuous Europeans presume that he is an ignorant yokel.

The Return of Johnny Bornewald

After a long hiatus, I’m finally back to normal fiction writing. A few weeks ago, I began looking closely at the planned stand-alone sequel to the dieselpunk spy adventure The Ice War. After deciding that it would deal with protagonist Johnny Bornewald’s experiences after the end of the Republican Rebellion (after all, every war must end one day), when he is a decorated badly injured veteran living modestly at the German North Sea coast. I soon rediscovered Johnny’s “voice” and the story began telling itself in my mind.

Today I finished chapter 1 with a quote from the Book of Job: “[The warhorse] paws in the valley, and rejoices in his strength. He gallops into the clash of arms. He mocks at fear, and is not frightened.”

Podcast: Funderingar kring ång- och dieselpunk

Summary in English: A Swedish podcast about what is steam- and dieselpunk. My debut in podcasting.

Den gångna helgen var min dotter Elin och jag på Silwersteam, en steampunkkongress i Eskilstuna. Där blev vi ombedda att delta i Fandompodden #49 som tar en titt på företeelserna ångpunk och dieselpunk. Bland annat använder jag Miyazaki-filmerna Howl’s Moving Castle och Laputa som exempel på vad de två genrerna kan erbjuda, och förklarar varför jag gillar att författa dieseläventyr. Länk till podcasten >>>

Artist: Ian McQue

“The Ice War”: Lost and Found

An event in the alternate timeline of The Ice War

In May 1939 the Russian military cloudship Dmitri Donskoi foundered with all hands in the icy wilderness of the southern continent Alba*. Complications caused by the ongoing Republican Rebellion and the impending austral winter delayed search and rescue attempts. When spring arrived five months later, an ice-tracker of the Danish Canopus-patruljen gendarmerie discovered the wreck.

Artist: Mike Doscher. Click on the picture for a larger version.

*Alba: A alternate continent around the south pole, being a larger and more dramatic substitute for Antarctica. It is the location of my dieselpunk spy adventure The Ice Warlink >>>

“The Ice War”: Meanwhile in Europe

The Republican Rebellion is a major 1930/40s European war in my dieselpunk spy novel The Ice War (link >>> ). In the book the Central European front is merely mentioned in radio news bulletins, but developments there cause serious problems for the protagonists during their mission in icy Alba on the other side of the globe. This photo depicts a Republican scout car in the vicinity of a battle in Sachsen (that, is Saxony in the south-eastern German lands) in 1940.

Dieselpunk Engineering Lab

Dieselpunk is characterized by, among other things, fanciful machinery and vehicles. Those gadgets must, however, originate in some place. Well, here it is: the archetypical dieselpunk engineering lab with, where you see Doctor Zarkov being busy with developing the repulsor device. (Those are used in cloudships in my novel The Ice War.)

Artist: Colton Dubell. Click on the picture for a much larger version.