Om huvudpersoner

Jag gillar inte Stephen Kings tegelstensskräckisar, eftersom jag tycker att de är pratiga. Men jag plockade idag upp del 1 av The Dark Tower på biblioteket, eftersom jag tyckte att den verkade annorlunda och därför kanske värd att läsa.

Förordet var definitivt läsvärt, där King skriver om vad för slags huvudpersoner han vill skriva in i sina berättelser. Precis som jag gillar han Tolkien, men King skulle inte kunna få ihop samma slags hjältar, jordnära engelska landsortsbor. Istället blev det revolvermannen som färdas genom öknen: väldigt amerikanskt.

Det fick mig att tänka efter: vad för slags huvudpersoner skapar jag, en medelålders svensk, en son av det sena 1900-talet starka stat. Den arketypiske hjälten under min uppväxt var en rationell och handlingskraftig karl som tämjde världen omkring sig för att nå sina syften. LM Ericsson med telefonen, Dahlén med AGA-fyren, Amundsen som nådde Sydpolen, Sten Bergman som utforskade Nya Guineas djungler, von Platen som ledde bygget av Göta kanal.

Mina berättelser har huvudpersoner som skulle platsar i denna skara: osentimentala och välutbildade personer (ibland män, ibland kvinnor) som identifierar vilka problem de måste övervinna och som listar ut smarta sätt att göra det på. They walk the walk.

9 thoughts on “Om huvudpersoner

  1. Vad för slags person tänker du på? Henning i Fogelströms stad-serie? Lars Hård? Harry Martinsons Bolle?

    Mobergs Karl-Oskar var i alla fall synnerligen osentimental och handlingskraftig. Till övermått ibland.

  2. Det du beskriver är väl bredare än en svensk kontext? Hjälten i de flesta romaner under modernismen karaktäriseras ju av rationalitet och osentimentalitet. Bildningen är oftare hög än låg, och en hjälte med låg utbildning har i alla fall en intelligens eller klurighet som ersättning. (Eller så är rent av romanens motiv att göra en bildningsresa.)

    Och att “tämja världen” är väl snarast ett paradigm i den modernistiska romanen?

    Jag tycker det stämmer väl in på de flesta romanhjältar från Jules Verne till Heinlein.🙂

    Förvisso också Moberg, en mycket modernistisk författare.

    När jag läste “1900-talets starka stat” tänkte jag snarare på det som börjar vända hjälterollen till sin motsats. Hjälten-med-bekymmer. Sjöwall-Wahlöös grubblande poliser, le Carrés tröstlösa, egocentriska agenter, Philip K. Dicks ofta motvilliga eller halvdana hjältar et.c.

    Vi kanske har olika syn, men jag tänker mig att den starka staten inte har utrymme för hjältar. De tar för mycket uppmärksamhet, ställer till besvär. Här ska världen visserligen också tämjas, men genom den sociala ingenjörskonsten, med små steg, i en kollektiv process. Nåde den som kommer att stakar ut sitt eget territorium!

    • Du har en bra poäng där. “Ingenjören” som hjälte är ett svenskt koncept som nog försvann i och med den samhällsomdaning som brukar sammanfattas med årtalet 1968. Sedan blir kollektivet den hjältemodiga aktören. (Exempel: “Vietnams kämpande folk” var ett vanligt uttryck i det politiska samtalet kring 1970.)

      Ekke använde också en gång uttrycket “socialliberal Heinlein” om en av mina romaner.🙂

      • Vet inte alls om detta är rätt plats att diskutera saken, men jag har lite problem med ordet “modernism” som jag gärna förknippar med personer som Schönberg, Picasso och Corbusier, dvs inte i första hand med ingenjörstanken även om det finns en koppling. Vad är egentligen det bästa ordet för det där som uppstod under upplysningen och lever kvar fram till åtminstone 1960-talet: tron på att man med rationalitet kan skala sig ner till tillvarons innersta kärna, utveckling, renhet, den förment objektiva sanningen?

        Jag tycker egentligen att även 1968 var ett uttryck för något liknande: “Äntligen faller det förlegade och sanningen uppenbaras!”

  3. Erik Granström :

    Vet inte alls om detta är rätt plats att diskutera saken, men jag har lite problem med ordet ”modernism” som jag gärna förknippar med personer som Schönberg, Picasso och Corbusier,

    Du har nog rätt här när det gäller begreppet “modernism”. Min tanke har sin rot i en föreläsningsserie (på DVD) som jag lyssnade på under min tjänstgöring i Afghanistan. Där talade en amerikansk historieprofessor om “birth of the modern society”, vilket mycket riktigt var en lång process: han började kring 1720 och slutade kring 1940. “Modern” och “modernism” synes vara två olika saker i detta sammanhang.

    Vad jag vill ha sagt är något annat, nämligen ett resonemang hur författarens kulturella bakgrund styr vilka slags huvudpersoner som befolkar hans berättelser: Tolkiens välbeställda lantjunkare från Fylke (kanske inte så olika Mr Bennet i Pride and Prejudice); Kings revolverman i Dark Tower; mina egna måttfulla tekniker och akademiker.

  4. gondica :
    Vad jag vill ha sagt är något annat, nämligen ett resonemang hur författarens kulturella bakgrund styr vilka slags huvudpersoner som befolkar hans berättelser: Tolkiens välbeställda lantjunkare från Fylke (kanske inte så olika Mr Bennet i Pride and Prejudice); Kings revolverman i Dark Tower; mina egna måttfulla tekniker och akademiker.

    Jag tror att jag är ute efter samma sak som du Anders, men kände mig tvungen att förtydliga begreppen något. Själv har jag alltid IRL varit skeptisk till etablissemang och tillhörigheter och ser mig snarast som postmodernist. Jag tror att vi först skapar alla dessa strukturella lökar som vi sedan skalar av in till kärnan. Mina huvudpersoner tenderar därför att ha ett problematiskt förhållande till sina grupperingar och värderingar. Iain M Banks som jag just läser, tycker jag har lite samma typ av huvudpersoner som ofta ifrågasätter sina identiteter.

    • Jo, där står vi närmare varandra än vad det kan verka vid första anblicken. Jag gillar att skriva om huvudpersoner som står i konflikt med den etablerade makten. Smarta outsiders som gör framsteg genom att tänka utanför ramarna. Personer som för att vara trogna mot sina inre övertygelser tvingas att fatta otäcka beslut.

  5. Nej, The Dark Tower del 1 var inte annorlunda. En trippad miljö och den vanliga kingska segheten. Den enda bok av King jag någonsin har gillat är självbiografin On Writing. Där är han rakt på sak och öppenhjärtig.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s