Tolkiensällskapet Forodrim har indirekt haft stor betydelse för Äventyrsspel. Jag blev medlem 1981 och träffade där bland annat Olle Sahlin, Leif Eurén, Stefan Kayat och Ann-Sophie Qvarnström, vilka jag lockade till Äventyrsspel. Magnus Anå, medlem i ett annat tolkiensällskap satte mig i kontakt med Erik Granström. En dag kom ett tjockt brev i posten: Svavelvinter som en massa A4-sidor i pärm. Jag tror att Erik hade använt skrivmaskin, men jag minns inte säkert.
Det är sällan jag blir förbluffad när det gäller rollspelsprodukter. Två gånger för att vara exakt: första gången när jag läste Eriks Svavelvinter-manus och andra gången när jag läste Greg Costikyans Star Wars-rollspel (alltså det från West End Games 1987). I mitten av 1980-talet var Svavelvinter revolutionerade i djup, detaljrikedom, komplexitet. Erik hade tagit klassiska fantasyingredienser — drakar, zombier, magiska svärd, jättar — och skapat något nytt. Ingen amerikanskt företag hade heller gjort liknande. Det fantastiska är ju dessutom att han höll kvaliteten på fortsatt lika hög nivå genom hela konfluxsviten och vidare till Trakorien-romanerna. Han har inte skrivit mycket, men allt är platina.
Alla andra på firman blev lika fascinerade av manuset. Det var bara en fråga om hur vi skulle integrera det med resten av EDD-produkterna. Här blev avstampet för Ereb Altor, en värld i vars skapelse Erik hade en nyckelroll. Vi beslöt att satsa rejält på Svavelvinter: en box, två häften, färgkarta; eftersom vi trodde att den skulle bli en storsäljare. Stefan Kayat hade rätt stil för att bildsätta Marjuras många obehagligheter medan Ann-Sophie Qvarnström fixade kartorna. Detta var dessutom en smidig produktion, eftersom alla var proffs på vad de gjorde. På den tiden fanns det mycket pengar att hämta i branschen, så det var bara att satsa. Vi visste vad vi ville och processen löpte problemfritt.
Det trevliga att jobba ihop med Erik har varit hans humor och bildning. Vi har hållit kontakten och träffas några gånger om året för att prata böcker och spel. Nu är vi gråsprängda och medelålders, men skärpan och det ungdomliga sinnet har vi fortfarande kvar.
The Dream Forge 
Erik fick en bok utgiven redan när han gick på gymnasiet, “Smolles varuhus”, en satir över konsumtionssamhället. Jag mötte Erik genom rollspelande kompisar (datanördar och tolkienister, mest). Erik var spelledare för en kampanj som utspelades i Svavelvinter-världen, flera år innan det blev något tryckt spelmaterial. Så man kanske kan säga att vi var med och utformade Eriks spelvärld. Som spelledare var Erik suverän. Man fick en tydlig känsla av att spelvärlden levde sitt eget liv, helt oberoende av vad våra rollpersoner hade för sig. Vi kände oss hela tiden utsatta för händelser och omständigheter vi inte hade nån kontroll över. Grymt spännande! Och roligt, jag glömmer aldrig den alkoholiserade sjökaptenen och de löjliga ankorna…
Återigen kul läsning. Men var inte Ereb Altor påtänkt en bra stund innan Svavelvinter? Minns jag inte fel var undertiteln “Ereb Altor vol 2” medan Kandra var “Ereb Altor vol 1” ?
Tja, det där är en komplicerad fråga att svara på 25 år efteråt. Minnesbilderna är inte helt tydliga. Det jag kan säga är att Ereb Altor växte fram gradvis, med Caddo i Sinkadus #3 som första fragmentet. Men vi hade Svavelvintermanuset och Kandramanuset på plats på kontoret när kontinenten fick sin ordentliga form. Varför sedan Kandra kom före Svavelvinter minns jag inte.
Tack för de vänliga orden Anders. Det anade man inte den gången att jag fortfarande skulle vimsa runt i Trakorien mer än tjugo år senare, särskilt som jag egentligen inte är någon tvättäkta fantasyfantast utan mer snubblade in hos Äventyrsspel via Magnus Anå som jag tror medverkade i “Äventyrspaket 1: Skönheten och odjuren”.
Magnus tillhörde min spelgrupp i vilken vi spelade AD&D med förstadierna till Svavelvinterserien. Handelshuset Mogger som även finns i romanen kommer exempelvis från en by där alla hade namn efter glassar. Mogger hette Nogger och hövdingen var “Storstrut” minns jag. Shaguliterna började som en egen yrkeskategori: “Fakirer”. “Store stenfar” var också ett tidigt påhitt i form av en stor sten som äventyrarna skulle släpa på en släde över en glaciär minns jag. Åke Eldberg var som han påpekar också med i gruppen, men jag visste faktiskt inte att han var inblandad i regelarbetet på den tiden.
Det jag tycker är extra roligt med att ha gått vägen från rollspel till romaner är just det som Åke påpekar: att rollspelsäventyr växer fram i samspel mellan konstruktörer, redaktörer, spelledare och spelare i sant postmodernistisk anda. Något jag inte räknat med var att gamla spelare fortfarande skulle vara så engagerade och att vi kunde ha vidare utbyte nu så här långt efteråt. Alla mina tre nuvarande testläsare av romanen Slaktare små är i själva verket tidigare spelare. Anders har också betytt mycket eftersom han för mig stod för kvalitén och moral bortom det rent kommersiella hos Äventyrsspel.
Som Anders säger så har vi hållit kontakten genom åren till glädje för oss båda och detsamma gäller min andre redaktör på Target Games Johan Anglemark. Livet är i sanning fantastiskt både på det imaginära och det reella planet!
Fantastiskt roligt att så mycket liksom “bara hände”. Det känns som rollspelens Sverige har många stundliga infall att tacka.
Jag arbetade på livsmedelsverket när Tjernobyl havererade och kan berätta att betydligt allvarligare saker också råder under tillfällighetens lagar – exempelvis varför Sverige fick en striktare gräns för radioaktivitet i livsmedel än dåvarande EG …
Erik: Nej jag har inte inblandad i regelarbetet på Svavelvinter eller Ereb Altor. Jag var bara med i spelargruppen. Men det KÄNDES som om vår spelkampanj hade bidragit till hur det sedan blev.
Åke
Pingback: En hamnarbetare minns, avsnitt 4: MT2 | The Dream Forge