Så många år har gått sedan tiden på Äventyrsspelskontoret i Frihamnen att jag har svårt att komma ihåg exakt när vi gjorde en viss produkt. Jag minns episoder kopplade till än det ena projektet, än det andra, men jag kan inte placera dem mer precist i tid än ett visst år eller en viss årstid. Det var ju ett oerhört intensivt jobb: spelkonstruktör på heltid.
Under sommaren 1985 var det mycket slit med Chock och Monsterboken. Jag minns hur jag satt med en DEC Rainbow PC (brun skärm, gröna bokstäver) och gammaldags floppyskivor. Vi körde operativsystemet CPM och ordbehandlaren WordStar. Datorn var som en avancerad skrivmaskin, inget mer. Chock var en ren översättning av det amerikanska Chill. Jag har för mig att Åke Eldberg hade översatt; mitt jobb var hursomhelst bara att granska och att koda textfilen för sätteriet (ungefär som att hacka HTML i en texteditor).
Monsterboken blev däremot en rejäl kreativ insats från min sida. Den är ett barn av sin tid, när fantasyspel skulle se ut på ett visst sätt. Vi hade tämligen god pejl på vad kunderna ville ha och tänkte leverera detta. Det är därför det finns flera “arter” av alver, var och en med sin biotop. Det var också populärt med orcher i olika storlekar, därav sviten svartnisse, svartalf, orch, rese. Dvärgar var ett annat måste. (Tolkiens hand nådde så att säga in på vårt kontor.) Därtill smög jag in en och annan udda fågel(!): svanmön är inspirerad av baletten Svansjön, medan karkionen är helt och hållet mitt påfund (jag minns dock inte varför den ser ut som den gör).
Dåförtiden brukade det, om vi bortser från intelligenta varelser, bli en tredelning i fantasyfaunan: djur (sådana som vi känner till vår värld), monster och vandöda. Djur skulle vara “realistiska” och bygga på kända zoologiska fakta, medan de andra kunde bli mer eller mindre spejsade. Monstren hade oftast sitt ursprung i germanska (t.ex. drake) och grekiska (t.ex kimera) sagor. Vissa kom dock andra sammanhang, som till exempel onaqui, ett mexikanskt vidunder som jag hade läst om i Chock. De vandöda påverkades en del av de skräckserietidningar som varit populära i Sverige 1970-75, sådana som vi spelkonstruktörer hade läst som barn. Där hade vi sett populärkulturella versioner av zombier, varulvar, likätare (ghouls) och vampyrer.
Ett av mina monsterbokspåhitt, orchspråket svartiska, har oplanerat spridit sig inom svensk spelfandom och är idag allmängods vars ursprung är förlorat i “forntidens dunkel”. När jag hör ungdomar prata om det känner jag mig som Tom Bombadill, han som var med när allt började.
I nästa avsnitt av minnesnotiserna tänker jag skriva om Expert Drakar och Demoner (EDD) >>>>
The Dream Forge 
Måste erkänna att jag älskar att läsa om denna svunna era. Jag dyrkade som ung allt ni skrev och speciellt det du och Erik Granström skrev. Att få läsa vad som hände bakom scenen är oerhört intressant och jag har läst det med glädje varje gång det dyker upp på bloggar som Piruett. Jag har funderat på det här en del de senaste dagarna. Vore de intressant att samla ihop en del sådan här information för eftervärlden? En dokumentär, antingen i bokform eller kanske mer troligt en videodokumentär, det är ju inte exakt omöjligt dyrt med dagens teknik. Med tanke vilken respons “Sinkadusmåndag” har haft torde det finnas ett intresse.
Oavsett, jag tycker det är riktigt roligt att få läsa om det här och hoppas på mer insikter bakom kulisserna på det som formade en stor del av min ungdom.
Magnus
Jovisst kommer det mera minnesbilder. Jag jobbade ju på Ä-spel i fyra år, så det finns en del kul att berätta, särskild om DoD och Mutant.
Verkligen kul att läsa, jag ser fram emot att få höra med om Mutant.
Liksom Magnus är jag överförtjust. Trots att jag föddes 1987 och fick uppleva rollspel för första gången år 2000. Jag är efter min tid brukar jag säga, och det stämmer säkerligen. Trots att jag idag inte är samma rollspelare och Äventyrsspelsfantast som då, så har det alltid haft en stor, inmurad plats i mitt hjärta. Drakar & Demoner spelas till och från ännu. Jag vill nog just ha den gamla skolan när det gäller svensk fantasy.
Mja, sedan har jag ju berättat flera gånger om hur du var min ungdomens idol så jag behöver väl inte gå in på det igen. Hur som haver vill jag tacka dig för en hel del, Anders. Nöjet är helt på min sida, jag försäkrar.
Ja, övriga läsare får skratta eller ska på huvudet om de vill, jag nostalgitrippar här och jag skäms inte!
… Att du förövrigt är mannen bakom svartiskan hade jag ingen aning om. Det är en trevlig detalj jag ska ta med mig. Och du, Magnus, vi vill ha en dokumentär! =)
Om vi hade haft BBC i Sverige istället för sunkiga SVT så hade det redan varit en dokumentär ute om detta, rollspelen var en del av många personers liv på 80-90-talet och spelhobbyn hade hela sitt ursprung i dem.
En dokumentär om rollspelens barndom? Nu vaknar min journalistsjäl till på riktigt!
Tack Anders, för att du så frikostigt delar med dig av dina minnen från hur det gick till på den här tiden. Fantastiskt roligt att ta del av.
Tack för uppskattningen, även om ordet “dokumentär” känns som lite starkt i sammanhanget. Jag citerar mig själv från ett annat sammanhang: “Layers upon layers of memories, some of which stay at the top resembling well-preserved color slides, others becoming murky while sinking into the dust at the bottom. Jorge Luis Borges has written much on that subject, among other things a shortstory about a young man who could not forget anything and who therefore was ‘dazzled’ by the everpresent clarity of the past. So it is fortunate that we forget a lot, so that we can retain the memories of what was important. Because it was, regardless of the final outcome.”
Tja, kan man göra en lyckad dokumentär om en figur som Eddie Meduza, så varför inte…?
Pingback: En hamnarbetare minns, avsnitt 1 | The Dream Forge
Pingback: En hamnarbetare minns, avsnitt 1 | The Dream Forge
Pingback: Sorgeveden: Skogen är stor, tiden är knapp | The Dream Forge