00-talet: Samling runt lägerelden

Summary in English: I reminisce about the Swedish RPG hobby during the 00s decade.

Här på bloggen har jag skrivit mycket om de svenska rollspelens första guldålder på 1980-talet och deras silverålder på 1990-talet. Men jag har knappt skildrat 00-talet. Här sammanfattar jag därför diverse minnen av detta årtiondes svenska spelkosmos.

Detta kräver dock en tillbakablick till 1990-talets sista år. 1998 gick den svenska spelgrossisten Top Games i konkurs. Detta företag var de små rollspelsproducenternas enda kanal till leksaks- och hobbybutiker runt om i landet. Ingen annan tog vid, så vi källarspelmakare kunde inte längre distribuera våra spel utanför de fåtaliga specialistbutikerna. 1999 havererade svenska spelindustrins nestor Target Games. (Sverige var inte unikt här, ty även flera stora amerikanska spelförlag som GDW, West End Games och Iron Crown Enterprises gick under i slutet av 1990-talet.)

I lägereldens tid

När 00-talet tog sin början gällde alltså inte de gamla “spelreglerna”; istället stundade en skymningstid för vår bransch. I och för sig skrevs omtyckta rollspel som Western, Lemuria, Saga, Eon och Mutant: Undergångens Arvtagare, men alla trycktes i små upplagor. Samtidigt växte data- och kortspelen i betydelse, vilket märktes i butiker och på konvent.

Här tände Tove och Anders Gillbring en lägereld i aftondunklet genom att starta Fenix, vår hobbys nya mittpunkt. Tidskriftens betydelse för svenska rollspelsbranschens långsiktiga överlevnad är nog oomtvistad med artiklar till, recensioner av och reklam för nya spelprodukter. Dessförinnan hade Tove, Anders, Åke Rosenius och jag — de fyra gamla Rävarna — i två omgångar producerat Sveroks medlemstidning Sverox, vilket blivit ett samlande organ för svenska gamers. När Sveroks styrelse avvecklade vårt andra kontrakt bestämde sig Tove och Anders för att köra vidare i egen regi.

Ett vågspel — ja; en framgångssaga — ja. Gamers och spelkonstruktörer samlades runt lägerelden Fenix för att umgås, höra nyheter och utbyta idéer. Spelmakande är en gruppsyssla och i flammornas fladdrande sken smidde vi våra planer. Må vara att allt inte förverkligades på grund av yttre omständigheter (mer om detta nedan), men så har det alltid varit — tänk på Äventyrsspels avbrutna Partisan-projekt. Så vi svenska gamers lyfter på hatten inför Tove och Anders och hyllar dem för deras envetna insatser som gjort att Fenix denna sommar firar sitt hundrade nummer trots allt elände Gilbringarna genomgår. Vivant, vivant, vivant!

Hur var 00-talet för mig då?

Tre glada barn kom till familjen Blixt runt millennieskiftet, åtföljda av småbarnsföräldrarnas ständiga trötthet. Men fram till 2005 lyckades jag ändå skriva pulpsettingen Lemuria (tillsammans med Krister Sundelin), romanerna Iskriget (en dieselpunkthriller i ett alternativt Antarktis, finns numera i en reviderad engelsk utgåva The Ice War länk >>> ) och Spiran och staven (utspelar sig i min fantasyvärld Gondica) och många artiklar i Fenix.

Därutöver initierade jag två nya spelprojekt: Okeanos (antik sjöfararfantasy) och Wolframfästet (mörka science fantasy-äventyr under jordens sista tid). Min ambitionsnivå var hög och jag lade ut texten om mina idéer i Fenix och vid diverse konventsföreläsningar.

Men 2006 slog livet undan fötterna för mig: en närstående avled och en annan blev allvarligt sjuk med men för livet; parallellt bortrationaliserades jag från mitt jobb på en statlig myndighet och for därefter på sex månaders fredsuppdrag till Afghanistan.

Sjukdom och död är naturliga delar av människolivet, men det är stor skillnad på att begrunda detta på ett abstrakt plan och att möta dessa företeelser close-up i ett svenskt hospice eller på Kabuls gator. Tove Gillbring kommenterade några år in på 10-talet att mitt originalmanus för Wolframfästet hade varit djupsvart i tonen; inte märkligt alls, ty jag hade skapat dess spelvärld, vår jord som tynar bort i evigt mörker i en fjärran framtid, med (bildligt talat) döden i rummet bredvid.

Vid 00-talets slut insåg jag, utmattad efter åratals strapatser och plågad av krigsrelaterad PTSD, att min ork endast räckte åt min familj. Jag lade alla ambitiösa spelprojekt på hyllan och skulle tills vidare nöja mig med att skriva enstaka Fenix-artiklar.

Lacho calad! Drego morn!*

Några år in på 2010-talet vände vinden.

2015 återupplivade jag Okeanos och omarbetade texten till kampanjboken Skymningshavets gåtor (länk >>>) åt Riotminds Drakar och Demoner 2016.

Wolframfästet sammanfattade jag i ett par Fenix-artiklar. Jag har det kompletta spelet på min dator, men jag vill omarbeta det rejält innan det blir publicerbart. Jag står ju inte längre för originaltextens dystra syn på människolivet och kosmos.
“När ska du hinna göra det då?” frågar kanske vän av ordning.
“Inte en aning,” svarar jag i så fall.

Om du vill läsa mer om svenska rollspel vid mitten av 10-talet, följ denna länk >>>

_________________________________________________

*I Simarillion använde Edain detta härskri: ”Flamma upp, o ljus! Fly, o natt!”

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.